Hemma är ingenstans och jag är bara så himla vilsen. Går över gator jag lärt känna de senaste månaderna men ändå inte kan kalla för mina. Sliter upp skor och kisar för solen men gråter när ingen ser eller hör. Ler och pratar glatt med människor jag inte känner och som inte känner mig och undrar varför ingen hör hur falskt allt låter. Kör på i 180 kilometer i timmen och tänker att snart, snart kraschar jag. Snart går allting sönder igen

Hjärtat bultar onormalt hårt och jag minns inte senast jag mådde bra. Vill inte fly men vill inte stanna kvar, vill ingenjävlastans. Vill bara sluta ha ont. Solen värmer bara ben och bara axlar men inuti är det fortfarande alldeles för kallt. Det har inte regnat på flera veckor och om nätterna när alla andra sover ligger jag i sängen och skakar av meningslöshet och skavsår intill hjärtat. Låter klumpen i halsen omvandlas till salta tårar och hoppas att någon ska vakna, hoppas att någon ska fatta, hoppas att någon ska hjälpa. Men alla sover tungt och vinden överröstar all form av ljud. Alla tårar

Saknar människor som vill hålla min hand och gator jag kan utan och innan. Caféer som alltid är välkomnande och medelmåttig svensk sommar med regn och molniga dagar och stormar med blixtrar och åska. Saknar ljudet av en kaffekokare som brygger. Saknar rostat bröd och pannkakor till frukost

Förstår inte vad jag gör här eller vad som är meningen. Förstår ingenting och vill ingenting


Förr eller senare kraschar man. Frågan är hur länge man kan bita ihop efter den stora smällen