jag har hört att du är i krokarna
och efter så lång tystnad
så skrev du ett hej
men jag låtsades att jag inte var där
för jag var rädd

rädd att du kanske skulle få för dig
att fråga mig om vi kan träffas
och uppdatera varandra om hur livet levt
under alla dessa år
sedan jag såg dig köra bort
en sen vårnatt

jag undrar om du vet
om du verkligen förstod
att ingen har fått mig att känna
det jag kände för dig
nej ingen har varit så speciell
som du

det är därför jag inte kan träffa dig just nu
kanske aldrig någonsin igen

även om jag innerst inne inte vill något hellre
så skulle det aldrig gå
för jag är alldeles för rädd
att alla dina minnen av mig
av oss
skall suddas ut
om du fick se vad livet gjort med mig

åren har varit hårda
och jag skulle aldrig klara av
om du såg på mig nu och tänkte

"vad såg jag i honom?"

så snälla du
fråga inte
mitt hjärta skriker ja
men min mun kommer alltid säga nej