Aldrig ska jag visa mig svag
inte på det sätt som jag
gjorde då
när jag liten och försvarslös
inte kunde förstå
vad det var för fel på mig
varför de andra inte ville
vara med mig

aldrig ska jag vara snäll
så dumsnäll som då
när jag tacksamt tog emot
en stund tillsammans med
någon kamrat som egentligen
bara hade mig som reserv
för att de andra inte var där
just då

Aldrig ska jag gråta igen
och önska att jag vore död
som jag gjorde då
när jag var liten och inte förstod
att jag visst var lika mycket värd
som någon annan
att jag inte var dum eller ful
som de sa

Aldrig ska jag gå undan igen
och gömma mig
och hoppas att ingen ser mig
rädd för att bli slagen
eller höra glåporden skrikas
efter mig

Aldrig mera ska jag plågas av
magsmärtor och migrän
av den anledning ,som varken
föräldrar eller andra vuxna
ens kunde ha gissat på
då jag aldrig berättade...

Ingen säger längre någonting
men såren inuti
kan aldrig läkas
och då spelar det ingen roll
att den "fula ankungen" blev
en "vacker svan"

För ytan betyder ingenting
absolut ingenting
för den som varit nertryckt
men ändå lyckats hålla sig
flytande

den enda sorgen
som kvarstår
är att jag aldrig fullt ut
kan lita på någon

men det har ljusnat och
kanske i framtiden.....