Må den lagras likt en gammal ost
och med tiden tala gamla ord;

strofer vi har bytt och minnen många
över händelser här under sol.

Så må den ätas med behag och sen
i luften lämna doft av framtiden

där andra söker sitt och landar viss
i mogna väl och mångårs lagrat tu.

Så kysser vi varandra över osten
reser sen på doft av Jubel ut

/där kanske ligger tyngre svar än så
men låt då osten mogna i en vrå först

för att själv ta hand om djupet när
det saknas hål och stadgad kant omkring/

Kyssen bär sig själv ändå om osten
får sin egen tid och egen frid.