Sliten vit linneduk, färgad av mitt röda blod, där lägger jag mina sorger.

En efter en.

Sen krossar jag mitt offeraltare med knytnävarna.

Slår och slår.

Försiktigt viker jag ihop duken till ett knyte och lägger den över axeln.

Bär den mödosamt uppför berget.

Jag blickar ut över världen väl framme på toppen.

Mäktig och vacker är vyn.

Varsamt vecklar jag ut duken.

Som vita fredsduvor flyger mina sorger upp mot himmelen.

Jag knäböjer inför livet och kysser marken.

Fri att välja min väg.