Och nu
när jag äntligen låter solens strålar slicka min vita hy
iförd ett vitt nattlinne mitt på ljusan dag
i sensommaren
gömd under en svart solhatt
vars hål solen sipprar genom
gör ett rutigt mönster av skuggor och sol på min bringa
då jag barfota tar mig fram genom det daggvåta gräset
svartlackade tånaglar
en kontrast mot allt det ack så naturliga kring mig
då jag andas i det rena
då bandet av mitt linne faller ner över axeln
i bersån i mitt hemman
så måste jag härifrån
För hösten kommer
och kylan med den
och löven som faller samman
som krossade hjärtan
Jag tvingas härifrån
innan kälen tar min själ.