Vit utav oskuld
som fulländad duva
sträcker sig fredsduvan ut

Solens värme
har hon lovats för evigt
och ljuset att aldrig ta slut

Älskad av solen
hon kastar en skugga
på stadsduvans bo i det svala

Där göder man barnen
på hoppet om rester
Där vaggas de sakta till dvala

Du duva som saknas
bland iskalla klippor
Söv dig till alpvindens tröst

Lusten till livet 
har bränt sina vingar
och utsikten skär i ditt bröst

Valackerna betar
i självmordsdalen
En lustens förfallna salong

Fyllda av skönhet
men tömda på åtrå
de plågas av nymfernas sång

Vars stämmor blir flisor
likt rosslande marmor
och gnisslande tänder blir sand

Deras saknad blir stoft
som ska spridas med vinden
över hav för att glömmas på land

Utopias hav
vågar aldrig sig nära
Vid stranden känns aldrig dess doft

En ensam vit duva
står varm under zenit
och bränner sig sakta till stoft