Våra misstag blir vår lärdom.
Vår sorg blir vår styrka.
Våra sår blir ärr av erfarenhet.
Våra tårar följs alltid av ett leende.
Våra nätter följs alltid av en gryning.


När mörkret faller över dina ängar av guld,
gnistrande stjärnor ersätts med stenar av skuld.
När isen stelnar över dina hav av glitter,
skimrande solnedgångar ersätts med glassplitter,

ångrar du för evigt att du inte åkte tidigare.

När din själ din ensamhet duperar,
fängslande kväve ditt syre av frihet ekiperar.
När dina dikter frasar samman till luft,
Tårar av ovetande ersätts av en erfaren mans förnuft,

förtränger du ditt livs största misslyckande

När du köper din biljett till ensamhetens land,
eldens rök förorenar dina lungor och sätter din själ i brand.
När dina ord vandrar hastigt in längtans svarta hål,
oväntade stjärnfall möter dina meningar utan mål.

önskar du att du bad flera böner innan gryningen.

När jag spelar dig förhoppningens ovissa melodi
låter dig stämma osäkerhetens ömma strängar
När du spelar de unika tonerna av mäktighetens symfoni.
låter dig läsa noterna om tystnadens fridfulla ängar.

feltolkar du omedvetet fortsättningens eviga ramsa.

När du stänger porten till din hallonröda hall,
hemtrevlig och varm, fast bakom väggen, ensam och kall.
När du gräver ditt självförtroendes oändliga grav,
bakom spaden spökar svagheten, din styrkas otåliga slav.

förstod du att dina böner inte hade någon betydelse.

När du lär dig att vandra på vatten.
dina drömmar dominerar, ditt tänkande förblir radikalt.
När du med ljusa orkaner av tankekraft, förtrollar den svarta natten.
ditt överhettade misslyckande förblir milt och svalt,

uppskattade du det livet en gång hade att erbjuda.

Du ser, att jag är den som av din kraftfulla blixt sköts ned.
När din stora naturkatastrof bröt ut och din tornado tog över, sveptes jag med.

Jag visste redan det du aldrig visste, förrän det var försent.