Poeten lever alltid i en form av psykisk myt
orden speglar dennes känslomässiga oflyt..

Stanna, precis där du är.
lev inte, tänk svart, existera bara här.

blunda, fråga aldrig varför,
för att återigen undra.

tänk inte på minuterna som passerar,
det är stunden som regerar.

Stanna, där du är, sa han med kedjorna i handen
och en blick som brann.
han vinkade farväl, log brett och kisande,
sträckte på ryggen och försvann.

en dag som då
fick mig att förstå
att aldrig återuppstå
för att återigen gå

kedjor är inte ett alternativ
när hans makt redan står på ett robust stativ
skapt för att fotografera ett döende liv.

jag målade mina svarta tankar i min gladaste färg,
skrattade så att det värkte i hjärtat och ilade igenom benmärg.

jag kedjade loss mitt rebelliska sinne,
stred mot orättvisan, sköt hål i mina hinder,
besegrade minut för timme.
iklädd mörkgrått, stod jag där två illusioner bort,
leendes mot stunden som nu bara var ett minne.

Jag gick längs den tomma gatan man vänjer sig att vistas i år efter år.
Jag var osynlig då, gömd, försvunnen och lämnade inte ett spår.
Ett oklart knytnävsslag träffade min känsligaste del.
En skarpväckt ilska bröt sig ur mitt dolda, nu var jag hel.


Jag vandrade samma gata igen i skor med tre färger under fötterna
prydde gränderna, i rosor, med passion i rötterna
Jag putsade de smutsigaste fönstren
draperade de gråaste mönstren
finslipade de grövsta stenarna
målade om de brunaste grenarna

Nu

är jag den tredje färgen emellan svart och vitt
duvan med trasiga vingar som inte får flyga fritt

minuset på ett trasigt batteri som inte reagerar med plus
den ensamme i mitten av alla par i en befolkad buss

trasdockan i en oändlig kärlekspjäs
den svartaste skuggan över det grönaste gräs

gångbron mellan två stadiga torn
ögonen mellan två hållbara horn

den blinda inga ögon kan spå
det gömda hjärtat ingen kan nå
det interna tänkandet ingen kan förstå
den tredje som inte kan bli två


''Stanna, precis där du är''- ekade hans ord inuti mitt dubbelmoraliska jag.
jag tänker vara kvar, fastkedjad i mig själv, seglandes mot vareviga dag.

hans rörelser är de mest graciösa jag någonsin sett
i mina kedjor, skall jag existera här, med ett leende lika brett

Sorgen i hans ögon,är mitt djupaste hat, han är det dyrbaraste jag har.
I mina kedjor, skall jag leva här, i ensamhet, som in i oändligheten, lever kvar.