Du krymper än,
trots att du säger att du vill växa.
Du fortsätter att göda den;
din alldeles privata häxa.

Hon gnager upp dig inifrån,
använder din kropp som borg.
Fortsätter att kriga, med hat, och hån.

Din skepnad är svept i sorg
och ändå ser jag på dig
med ilska, ja rentav förakt.
Eftersom du inte sa "nej".
Eftersom du inte har makt
nu heller, att skrika "NEJ!"
Du har ju sagt
om och om och om igen
att du ska bryta dig ur den,
fällan, men du säger alltid "sen",
aldrig nu, aldrig direkt.

Du draperar dig i din dräkt
vävd av andra människors hänsyn
lägger dig för att vila i dyn
gjord av deras framviskade tröst.
En pytteliten röst
rör sig i ditt benräfflade bröst,
den är alltför trött
för att mota bort allt som monstret fött
men jag påminner - den har inte dött,
rösten finns där i märg, och ben, och kött,
den bultar och vrålar, varmt och rött -
den är rösten som är ditt liv.

Den som inte nöjer sig med ödets giv,
själen som hungrar efter mer
än det lilla som häxan ger,
magen som bönar och ber
om annat än gurka och disciplin.
Viljan som kommer och suddar bort hennes flin -
jag sätter mitt hopp till den.
För den är hjärtat, din verkliga vän,
så snälla lyssna på den och inte på häxan,
jag önskar att du lär dig den läxan
innan din tid runnit ut,
att du hittar tillbaks hit till slut.
För jag och resten av livet väntar
här bland allt som rösten längtar
efter, vi ropar till ditt verkliga jag
och hoppas att det en dag
växer sig tillräckligt stort
för att tränga undan alla fel som hon har gjort.
Men nu måste det gå fort,
skynda nu
medan ljuden består.
Innan det som är du
dör och förgår