Natthamn
Olle kände att han levde. Livet kanske är som bäst när man tänker allvarsamma tankar och tar in alla naturintryck som omger en. Är det då som man funderar bäst på livets väsentligheter? Skapar livskvalitet? Han rättade till några dynor så han skulle sitta bekvämare och öppnade en flaska Ramlösa. Han skämdes för att han njöt av tillvaron, men vägrade att förneka det för sig själv. Det hade varit mera passande om han hade varit chockad och inåtvänd efter den fruktansvärda olyckan, men förträngde det och lät Naturen och Stillheten ta överhanden. Sådan är jag! tänkte han. Förhärdad. Inte bättre än så. Men han högaktade Agnes, och ämnade bekosta en värdig gravsten.

Det var en höstdag så vacker som tänkas kunde. Vattnet var nu bräckt och fräsandet från båtens svall betydligt mindre ljudligt än tidigare. Vinden stod perfekt och seglingen kunde inte vara mera harmonisk. Synd att han var tvungen att söka natthamn. När han studerade sjökortet fann han att han hade en skyddad lagun alldeles i närheten. Han seglade in medan vinden avtog alltmera. Det var nästan stiltje när han var framme. Ankardjupet visade sig vara lagom och han fick gott fäste. Sedan han tagit ner och beslagit seglen, satte han sig och njöt av den bleka höstsolen tills den tangerade den stilla horisonten och skulle försvinna helt för denna dag. Stillheten var nästan trolsk. Till och med de små ljud som uppstod när han bytte till varmare vantar dominerade situationen. De störde faktiskt. Kylan kom smygande. Det var sen höst och hade blivit helt vindstilla. Inte en sjöfågel inom syn- eller hörhåll. Stillheten var total. Det var kallt men han hade även i övrigt klätt sig efter omständigheterna och frös inte det minsta. Han blundade för att vila ögonen. Det var skönt att memorera solnedgången som han just hade sett, och märkte nu hur en behaglig trötthet kom smygande.

Efter en stund gick han ner i ruffen, tog av sig ytterkläderna, eftersom värmaren gjort det behagligt mysvarmt där nere. Tog sig samman och kokade en god sparrissoppa, åt smörgås till och sträckte ut sig på en koj för att vila ryggen. En whiskypinne? Kanske? Men det fick vänta. Till rors hade han suttit med ryggen i ett spänt aningen obehagligt läge. Det var först sedan dagen började lägga sig till ro som han tänkte på det. Det var inte så farligt, men skönt att låta ryggen få vila. Han låg på rygg på en koj och kände hur kotorna successivt avlastades. En efter en. Skönt.

Ett av värmeljusen som han hade tänt brann ut, och då den bruna färgen hos glaset i den avkapade ölflaskan som det stod i, inte längre påverkade ljuset, blev det en annan atmosfär i ruffen. Mörkare men varmare. Ett annat värmeljus som stod i en grön avkapad ölflaska började också flämta och skulle snart slockna. Dess svaga ljus speglade sig i fönstret i rufftaket. Lågans rörelser gav upphov till ett märkligt ljusfenomen som han inte hade sett tidigare.
Besökaren
Plötsligt fångades hans uppmärksamhet av att fönstret i rufftaket hade en väldigt konstig struktur. Var det saltkristaller från havet som hade gjort ett frostliknande mönster som liknade fiskfjäll? Fiskfjäll! Skimrande gröna fiskfjäll. Eller frost? Det börjar ju bli riktigt kallt ute. Så ser väl inte frost ut?! Kan det vara det färgade glaset även runt detta värmeljus som gav sådana effekter? Han ville veta, skulle till att resa sig eftersom han ändå tänkte gå upp och borsta tänderna, men lät båda sakerna vänta lite. Medan han samlade kraft för dessa inte särskilt ansträngande aktiviteter, hörde han plötsligt en svag men tydlig röst:

- Kom ut!
Någon talade med honom.? Det måste vara inbillning. Skulle han svara? Han visste ju att han var helt ensam. Båten låg ju för ankar utan landförbindelse.
- Är det någon där? sa han i ett tonläge som närmast var en viskning. Det var ju ändå ingen som hörde. Medan han reste sig upp på armbågen, såg han fönstret lite snett underifrån. Fiskfjällsmönstret var kvar, men hade ändrat sig lite. Skulle han gå ut i kylan och se på det ovanifrån? Nej, han stannade upp och lyssnade lite. Tystnaden var total. Fast nyfikenheten tog över och gjorde att han reste sig upp och sköt undan ruffluckan lite. Något måste det ju ha varit. Rösten var ju så tydlig! Frosten gjorde att luckan gick väldigt kärvt. Han antog att han snart skulle titta rakt upp i den svarta natten, utan att se någonting.
Han häpnade! I lucköppningen blev han nu stående, det ryckte till i honom som vid plötslig livsfara. Alla muskler på spänn. Han tittade förvisso rakt uppåt, men inte mot kolsvart mörker, utan stod öga mot öga mot ett underskönt kvinnoansikte som tittade rakt ner på honom. Skarpt. I det dunkla ljuset inifrån ruffen såg hon ut som Agnes! Fast med lite smalare haka och större lite fuktigare ögon. Och långt sensuellt hår. Han hade svårt att släppa blicken från hennes ansikte, det hypnotiserade honom, men han såg ändå att hon låg på rufftaket, på magen och stödde sig på ena armbågen. Och, som sagt, tittade ner på honom! Nu mindre skarpt men desto mera allvarsamt. Mörkret gjorde att han såg allt mycket svagt, men intrycken var oerhört starka. Det kändes som en sorts inbillning. Hon hade pulserande skuggor i ansiktet som lystes upp inifrån ruffen av den flämtande lågan. Han bara tittade tillbaka. Ljuset hade ett märkligt skimmer. Det kom inte enbart från värmeljuset. Månens ljus trängde nu svagt igenom en dimmig molnslöja och förstärkte mystiken i situationen. Till sist sa han svagt:
- Agnes. Är det du?
- Du känner väl igen mig?
- Jovisst, men… Är det du??
- Du tror inte på ett liv efter detta, va?
- Verkligen inte, och framför allt inte på detta sätt!
Han fick inget svar på frågan. Som om hon menade att det var onödigt. Han blev trollbunden av situationen och kände att kroppen på något sätt domnade bort en smula. Hur muskelspänningen stelnade mer och mer i den ställning han hade och hur kontrollen över musklerna togs över av något annat. Ungefär som när han hade fallit överbord och kylan sakta höll på att förlama honom. Han mindes nu hur han väntade på att drunkna och fick en otäck känsla. Nu gled ruffluckan upp lite till. Ljudlöst sträckte Agnes på sig och förde sakta sina händer mot honom, mot hans ansikte, höll en hand varsamt över varje öra och drog hans huvud lätt emot sig. Han förnam hur hon vred sitt axelparti för att kunna komma närmare med sitt eget ansikte. Hennes ögon var det ljuvligaste han någonsin hade sett. Vackrare än förr då hon nu såg väldigt koncentrerad ut. Annorlunda, men ändå omisskännligt Agnes. Han hade vant sig vid att hon för det mesta hade haft något skälmsk i blicken. Hon drog hans huvud närmare sitt. Han skulle få en kyss. Han kände hennes mjuka varma läppar mot sina. Det inledde den mest innerliga kyss han någonsin hade fått. Han blundade och njöt. Inget erotiskt tungvrickande. Bara älskligt varmt och fint. Det var nätt och jämnt att ansiktena kunde mötas för den kärvande ruffluckan. Men det fungerade. Han kände en ömhet som aldrig någonsin förr. Instinktivt ville han hålla om henne och slog sina halvt förlamade händer lite lätt i rufftaket. Så tittade han på hennes ögon. Ansiktet. Ansiktsuttrycket var lika allvarsamt som nyss. Det påminde om när hon försökte få upp honom i båten igen. Innan hon i stället vadade iland med honom efter grundstötningen och räddade honom. Han var nu lika förlamad som då, vilket var oerhört frustrerande då han såg och hörde allt. Så hon kämpade för sin gamla hallick! Hon ville något som var svårt att förstå! Sak samma nu. Fast annorlunda.

Han ville svara bättre i kyssen, men ruffluckans öppning var så smal att han inte fick upp sina egna händer för att ens ta tag om hennes huvud. Hans försvagade krafter räckte inte till för att vidga öppningen. Efter en stund kändes det som att det inte behövdes. Som att hon hade kommandot över allt. Det pirrade i hela kroppen när de gjorde korta pauser, lät ansiktena komma ifrån varandra några centimeter för att bara beundra varandras skönhet. När han vid ett tillfälle tittade upp och tänkte möta hennes blick på ett bedjande kärleksfullt sätt och skulle till att säga något, utan att riktigt veta vad, så fick hon något aningen listigt i blicken och höll ett pekfinger framför munnen för att han skulle fortsätta att vara tyst. Han såg nu att Agnes låg alldeles naken på rufftaket, åtminstone på överkroppen. Alldeles våt. Håret hängde i stripor, väldigt sensuellt. Hon låg så att hennes mage täckte fönstret på rufftaket. Hon borde ju frysa något enormt, men han teg och gjorde ingenting. Kunde inte göra någonting. Kyssarna och anblicken trollband honom. Hon släppte hans huvud efter en stund och tittade länge på honom, på aningen längre avstånd, lade huvudet på sned så att ännu en slinga av hennes midjelånga hår gled ner över pannan. Han fick då och då en droppe havsvatten i pannan. Kände sältan. Hon var verkligen sjöblöt. Så gick månen in bakom en molnslöja igen och det blev mörkare. Han såg nu allt väldigt svagt, och när Agnes åter sträckte ut sina händer mot hans huvud, och han förväntade sig en ny kyss, slocknade det sista värmeljuset. Han hade tänkt försöka svara lite bättre än förut, då han varit ganska passiv på grund av den förlamande känslan. Det blev kolmörkt. Försvann hon? Så kände han hennes andedräkt, läpparna och kyssandet tog nu fart. Händerna smekte hans hår. Han ville komma upp genom ruffluckan för att krama hela henne, trots kölden och mörkret, men kunde inte göra någonting. Han kände sig likväl nästan viktlös, samtidigt som han knappt kände av sin kropp. Kyssen uppslukade honom helt.

Han ville stoppa tiden då han aldrig hade upplevt något liknande. Så allt överskuggande ljuvligt. Ruffluckans öppning vidgades nu utan att han gjorde något. På något sätt kände han hur en tredje arm varsamt slingrade sig runt hans midja som en orm. Armen verkade vilja lyfta ut honom till sittbrunnen. Han förstod att han skulle öppna dörren till sittbrunnen. Det orkade och kunde han göra utan att ens titta på låset. Han hade lärt sig sin nyköpta båt. Den tredje armen lyfte. Den var stark men han hjälpte ändå till lite själv. Det lilla han förmådde. Han kände hur våta hennes vanliga armar var när de hjälpte till att lyfta. Sedan tilltog den domnande känslan och han blev nu nästan helt handlingsförlamad.

Om detta är en dröm, tänkte han, så vill jag inte vakna. Ute i sittbrunnen var det nästan kolmörkt. Nätt och jämnt ledsyn. Det enda som gav lite ljus var den vackra natthimlen. Stjärnor och en måne som tampades med molnslöjor. Agnes satte honom på den sidotoft som hon själv för det mesta suttit på några dagar tidigare. Själv gled hon ner på toften mitt emot. Hennes rörelser erinrade honom om hur hon satte sig utan att ta hjälp av armarna. Vid de tillfällen då hon bar en lång, mycket snäv kjol. Ett ytterst sensuellt kråmande rörelse, som roade henne, när det begav sig. De satt sedan båda alldeles stilla. Länge. Det var bara månen som lyste svagt. Det var fortfarande absolut vindstilla och kallt. De försökte titta på varandra i det svaga ljuset. Det började blänka till på Olles näthinna. Små ljusgula suddiga prickar uppstod när han blinkade! Har jag fått något synfel? tänkte han. Så såg han att det var små självlysande skimrande prickar som satt på henne. Ungefär mitt på. Eller snarare svävade några centimeter från hennes hud. De blev sakta fler och fler. Många rörde sig uppåt och bildade strax en slags tiara kring den ytterst svaga konturen av hennes huvud. Accentuerade näsan och hennes ansiktsformer. Självlysande som mareld. De lyste aldrig så starkt att det blev ljust. Bara så han åter skulle kunna se hennes ansikte och bättre förnimma hennes kroppsformer. Inte bara hennes siluett, som en stund tidigare kunde urskiljas mot något märkligt, mycket svagt ljus i vattenytan. Uttrycket Ridas av maran! kom för honom! Han hade lite vagt hört talas om det. Ett märkligt fenomen. Han mindes att det var mardrömslika, otäcka, ofta erotiska hallucinationer i halvvaket tillstånd? Var det inte märkvärdigare än så? Är det Ödet som har skickat tillbaka Agnes till honom för att straffa honom å det gruvligaste. Nu i form av ett kraftfullt monster med minst tre armar! Han var skuldmedveten. Väntade någon form av sexuell tortyr? Det verkade ju inte direkt så, men situationen var omöjlig att bedöma. Han såg hur de lysande prickarna blev flera, och snart kunde han se hennes lår. Lika sensuellt vackra som vanligt. Ungefär lika framträdande som när hon bar sin långa snäva skinnkjol för väldigt många år sedan. När hon var ny på jobbet. Han tittade längre ner. Nedanför knäna såg han ingenting av benen, de doldes av skuggor, men hennes fötter spretade åt olika håll. Vad hade hon för skor? Svårt att se.
Agnes hade verkligen återkommit. Nu såg han hur fjällig hennes kjol var. Och alldeles våt, den också. Hon höll ihop benen hårt verkade det som. Skulle hon bara fresta honom. Hetsa honom till .... för att sedan - gäckande - ge sig av? Hon tittade på honom länge, med sina svagt lysande gröna ögon, där hon satt på toften mitt emot honom. Han tittade tillbaka och letade efter den där tredje armen, men den var borta nu. Han njöt av anblicken av hennes vackra former. Hennes bröst var precis så välformade som han mindes dem från hennes första tid hos honom. Ville hon honom rent av väl. Var det äkta, kärleksfulla, kyssar som han hade fått? Var det mera kärlek än erotik? Det närmaste kärlek som han hade kommit var vid hans valhänta försök att få till en relation med Märta 13 år tidigare. Den här gången kom känslan på ett sätt som han aldrig tidigare upplevt. Förra gången hoppades han att den skulle komma efterhand. Nu slog känslan av förälskelse ner som en blixt. Han hade ingen aning om vad han skulle tro. Han ville kyssas mera och låta förälskelsen inrama den. Mera än förut då den främsta känslan var Agnes skönhet.

Hon böjde sig nu långsamt fram mot honom, och lade båda händerna på hans kinder. Så fort de fick kontakt med kinderna blev de torra och varma. Han fick en ny kyss . Varm och fin. Öm men ganska kort. Känslan gick rakt in. Detta var kärlek. Hon ville titta på hans ansikte. Det verkade viktigt för henne. Hennes blick hade blivit mera forskande nu, kanske också ännu allvarligare nu. Han kunde inte röra sig alls. Han blev lite rädd igen men kunde inte avstå från att ta in och låta sig fascineras av synintrycket av hennes exotiska, mörkt röda läppar, särskilt när hon lutade huvudet lite och strök hans hår långsamt och ömt.
Han ansträngde sig intensivt och lyckades återfå rörelseförmågan en aning. Bara för att kunna göra åtminstone tafatta ansträngningar att stryka hennes hår. Det fick han inte. Hon värjde sig vänligt men bestämt men tittade då ner. Så älskligt vacker och kvinnlig hon var! Hennes tidigare glättiga, tuffa attityd såg han inget av. Bäst att lyda, tänkte Olle. Hon vill väl något mera?

Så kom den där märkliga känslan av viktlöshet över honom igen, och båda satt stilla en lång stund igen. Tittandes på varandra. Agnes började sedan att långsamt röra på sig, reste sig upp, ungefär så, som en orm gör, som ska till att hugga. Hade hon simfötter på sig? Kanske! Hon måste ju ha simmat till honom! Hon stod stilla. Han satt och tittade på hennes sjöjungfrulika kropp. Det han kunde se av den.

Plötsligt kom månen fram bakom sin molnbank, och han kunde se hur månskenet speglade sig i de mjuka böljorna. De mareldslika prickarna, som hela tiden varierade i ljusstyrka var nu svaga. Månen stod så att Agnes befann sig mitt i den stillsamt böljande och glimmande månstrimman från Olles håll. Han såg nu bara hennes siluett. Enastående effektfullt och vackert! Som en sjöjungfru som lutar sig mot en böljande månstrimma! Som en slags divan.
Hon kom närmare, tog tag om hans bröstkorg och reste honom upp. Hon hade nu stora krafter och gjorde det långsamt och obehindrat. Agnes blick blev nu ännu allvarligare, och det gjorde Olle riktigt orolig. Han tänkte sig åter att Agnes var utsänd av Ödet för att förgöra honom, utan att hon egentligen ville det själv. Det låg något motsägelsefullt i luften. Befann hon sig i någon sorts dilemma? Han försökte krama henne lite lätt trots att han kände att han helt var i hennes våld. Kroppen lydde inte heller. Men han visste också att hon skulle kunna göra precis vad hon ville med honom. Återigen fick han en öm, den här gången utdragen kyss. Faktiskt sedan han först själv hade tagit ett valhänt initiativ till den. Stelt och med darrande händer. I kyssen förlorade han all motståndskraft. Den här gången fick han det, hon verkade uppskatta hans initiativ, men det betydde också att hon tog ett livtag om honom så han kände hela hennes våta, varma kropp nära sin. Vad väntade nu? Inget mera hände, men associationen till ljuvliga intimiteter kunde han inte frigöra sig från. Trots sin oro. Han ville gärna det, men kände att det skulle förstöra något annat, en ännu inte definierad känsla. Ännu mera angelägen? Fanns det?

Han hann inte tänka längre än så, innan hon sakta satte honom ner igen. Nu närmare relingen. Hon mitt emot. Det blev inget erotiskt, men Olle fick nu en kort kamratlig puss på kinden och hon strök hans hår igen. Nu såg hon glad ut och Olles oro släppte. Han log tillbaka. Hon verkade viktlös på något sätt men kunde styra det. Han var orörlig som om han befann sig i en geléburk. Hon reste sig igen på sin kraftiga fiskstjärt och kramade honom åter hårt. Kysste honom mjukt och ömt. På kinden och på munnen. Åter med nära kroppskontakt. Den här gången låg det mindre erotik luften. Snarare förnam Olle en väldig kraftfullhet. Han kände hur hon ville något med sitt liv. Energiskt. Att hon kunde ge och ta i andra fysiska sammanhang än erotiska. Också. Målmedvetet.

Nu blev Olle livrädd! Han mindes nu sagor om sjöjungfrur som med list lurade med sig sjömän överbord för att sedan, medan de drunknade, utnyttja dem i orgier som saknar varje motstycke. Var det vad som väntade? Var det därför som hon tittade på honom så allvarligt först? Var han ett offer, som först skulle övervägas för att sedan väljas ut?

Med styrkan som hos en brottare förde hon honom närmare sittbrunnssargen.

Nej, han ville inte låta sig dras överbord! Han avslutade kyssandet och sköt ifrån sig hennes huvud så mycket han orkade. Han spjärnade emot och märkte något förvånad att Agnes lät honom göra så, och stanna ombord! Plötsligt, och mycket överraskande, stoppade hon en underbar karamell i munnen på honom och tog en själv. Månen gick sakta i moln igen, och det svaga ljuset av några stjärnor gjorde att han nätt och jämnt kunde ana hennes figur. De satte sig ner igen. Som förut. Tittade på varandra igen medan de njöt av sina karameller och svalde det sista av dem. Nu satt Agnes något mera hopsjunken. Hennes ansiktsuttryck blev nu mera ömsint. Hon gav intryck både av att bestämma och vara rar. Allt gick i ultrarapid. Han förstod ingenting. Oron inom honom fanns där, men han kände sig inte hotad av den. Kanske för att upplevelserna var så fantastiska att de var värda hela hans liv. Det kändes åtminstone så. Han kände sig totalt nollställd, men hade ändå helt nya, okända, känslor inom sig som gjorde honom helt enkelt lycklig. Kunde han erbjuda henne något, så skulle han göra det. Vad kunde hon tänkas vilja ha?

- Vill du ha en cigg? Det flög nästan automatiskt ur honom. Han ville absolut säga något. (Agnes cigaretter låg ju kvar ombord.) Han ville också ge henne något som enbart hade koppling till vad han trodde att hon ville ha. Helt utan egoism. Fjäsk? Nej, den känslan hade han inte heller. En cigg? Trots att han själv avskydde tobaksrök! Ja. Faktiskt.

Ytterligare några ljusprickar tändes i tiaran som blev allt tydligare. Den omslöt hela hennes kropp, men var starkast i ansiktet. Han kunde se hur hon sakta, men nu leende, skakade på huvudet. Sedan såg hon åter så där innerligt intagande ömsint ut igen.

- Olle var alldeles mör och kände hur ögonen började tåras. Hjärtat bultade som aldrig förr. Vad är det du vill? sa han oroligt. Du trollbinder mig!
Lektionen
- Var inte rädd. Jag vill lära dig vad kärlek är! Vad ett kvinnligt väsen går för som helhet. Nu verkar du mottaglig för sådant! Jag läser dina tankar. Nu senast när du erbjöd mig en cigg.
- Kärlek? Ja, men jag vet inte?
- Ja, det räcker att du säger så. Du älskar mig ju, och nu får du känna hur det är när kärlek besvaras. Jag såg ju hur du höll emot i dina känslor för mig, häromdagen. Du värnade ju om min och Stefans spirande, tafatt kärleksfulla, parrelation. Det var fint gjort, men visst älskade du mig också?

Olle bara gapade. Varje kommentar var överflödig. När hon i detta sträckte fram sina bara armar för att omfamna honom, kände han att de nu var alldeles varma. Mjuka och inte våta längre. Han omfamnade tillbaka, kunde inte motstå detta trots sin oro och sneglade lite hastigt på hennes fjälliga sköte och undrade? Hon såg det och höll en hand för hans ögon. Visst var det en underbar förälskelse, det kunde han inte förneka.
- Nej, det är inte dags. Det blir aldrig dags. Jag är bara här för att visa dig den andra sidan.
- Andra sidan? Ja, du är ju dödförklarad, och jag blev jätteledsen?
- Inte så. Den andra sidan av kärleken. Hur det manliga sättet att vara möter det kvinnliga. Hur vi talar med tankar, ord och handlingar om livets alla skeenden. Om faror och möjligheter. Om livet och släktets utveckling. Vid sidan av fortplantningen. Det sexuella är bara en länk i detta sammanhang, om än en synnerligen viktig länk. Den behärskar du väl, så vi håller oss till den andra sidan.

- Har sjöjungfrur sex?
- Detaljer om detta ska du inte veta! Men jag förstår att du frågar. Jag vet ju att jag är väldigt attraktiv. Och det finns en annan, mycket viktig sida av detta. Skönheten. Lär dig se sjönheten i allt. Det är den andra sidan. Det sköna är evigt. Det sköna är framtiden. Förhoppningar och förväntningar som ibland skrämmer men ibland får oss till att utföra stordåd och föra världen framåt.
- Sjön? Eller Skön?
- Allt liv kommer från sjön, eller havet. Havet skyddade allt liv från solens starka strålar, långt innan atmosfären hade bildats. Havet är våra äldsta förfäders urhem. Och med livet kom skönheten. Spelar ingen roll om det är k eller j.
- Men skönhet vill man ju äga! Vackra kvinnor, båtar, djur, sjöjungfrur? Allt vackert!
- Jovisst, men du kan aldrig äga ett annat väsen än dig själv. Nu kommer vi till det centrala: Varje stund, varje ögonblick är en kamp för att vinna skönheten och andra åtråvärda förnimmelser och behålla den en stund. För att sedan lämna den och återkomma. Det är ständig dynamik. Men vinsten blir aldrig din, passivt och permanent. Den är ett lån. Lika lite som du kan lägga ett intryck i ett kassaskåp. Lika lite kan du lägga dina upplevelser och förnimmelser i en byrålåda. Den kan när som helst försvinna. Inget binder den. Du vinner den med dina sinnen, och du måste vårda den i ditt inre. Njuta av den ibland. Sköta den andra gånger. Undan för undan ska du sedan förstå vidden av detta samspel. Njuta och sköta.

Allt måste underhållas. Dessa företeelser sköter du med dina sinnen. Det är inga saker. Också sinnet måste vårdas. Allt detta är ett samspel som kan sammanfattas med ett enda ord. Kärlek.

Det yttre underhållet av saker, hantverket, är något helt annat och mycket mera lättillgängligt, och inte alls lika evigt. Men också viktigt. Utan saker fungerar ju inte livet. På sätt och vis är vi ju själva saker.

Så är det också med livet självt. Livet i sig är evigt, nästan, men det levande är i högsta grad ändligt. Ett liv kan dödas, men en handling, ett intryck, en njutning kan aldrig göras ogjord. Den kan heller inte dödas.
- Snälla Agnes, får jag hämta min jacka, det är ju svinkallt.
- Behövs inte. Känn min varma andedräkt!
I detsamma blåste Agnes på honom. Det kom ett moln av lysande ljusprickar ut ur hennes mun. Mellan hennes fantastiska läppar. Prickarna lade sig på Olle hud precis där han frös och han kände hur värmen spred sig genom hans tunna kläder genom huden, och vidare in i kroppen. Han riktigt kände hur värmen gjorde honom gott och omvandlade sig till den där rysningen, pirrandet som han kände när han blev kysst.
- Jag vet vilken sorts värme just du behöver. Den mäts inte i grader celsius eller på annat sätt. Om den kunde mätas vore enheten: Kärlek.
- Men jag är ju inte värd detta. Din gamla hallick som är på rymmen!
- Ditt värde, liksom alla andras, ligger inte i ditt kött och blod. Det ligger i dina handlingar. Och de föregås av tankar och ofta av ord. Du har förvisso gjort många fel. Det har varit pengar, men inte ondskan i sig, som har styrt dig. Ditt agerande har varit väldigt skadligt för många. Men det hade varit etter värre i dina konkurrenters hägn. Som de vore disponerade för, och löpte stor risk att hamna i. Dina konkurrenter har använt hot och förnedring som instrument för att behålla personalen, driva sin verksamhet. Inte du. Du såg pengarna. Hur långsiktighet gagnade dina inkomster. Ditt instrument var att erbjuda bättre villkor än de andra. Långsiktigt, men iskallt. En slags kylig rättvisa.

Mig har du lönat rikligt på det sättet. Men de sista dagarna på ett annat sätt. Inte minst med alla de tankar som du har ägnat åt mig under dagen som varit. Och dagarna före. Strax före och efter min död. Men det har ingenting med pengar att göra. Inte ett dyft. Men det betyder mer än pengar nu. För dig i detta nu. Det är värden av detta slag som är det allt överskuggande nu. Tydligaste tecknet på detta värde är att din iskyla har försvunnit. Du tänker och känner annorlunda nu. Du har nog skrämts till det, men inte enbart. Dina stunder i gömstället har skapat ett tankemässigt utrymme för det, som du inte hade förut. Du har tagit vara på det utrymmet.

Dina tankar styrdes från min nuvarande värld, från vilken jag har älskat dig.

Straffet som väntar dig har två dimensioner. Det ena är andra människors avsky och hämndbegär. Troligen också avund. Det är meningen att du ska sona det. Det andra är din egen vånda. Självkritiken. Du är inte så illa ansatt att självkritiken dödats av förmörkad klarsyn och känslomässig likgiltighet. Det är en stor tillgång för dig. Annars hade du inte känt igen dig själv med risk att du själv hade tagit dig av daga. Jag tänkte så när jag svårt skadad såg dig i vattnet. På väg att frysa ihjäl. Jag tänkte relativt, på vad du har erbjudit oss flickor. Var glad åt vår ömsesidiga kärlek på detta djupa, allt annat än sinnliga plan. Oss emellan har du inga synder att sona. Det vi gör här och nu är bara en avrundning. Vi utvecklar detta på andra sidan
- Jo, nej! Stopp! visst älskar jag dig, men Stefan…?
- Jag älskar Stefan också! I denna rena värld, där kärlekens andra sida är allenarådande, är kärleken fri. Fri som fisken. Den andra sidan av kärlekens väsen ställer inga krav på ensamrätt eller ägande. Tack för alla vackra tankar som du har skänkt mig idag. De har gjort mig glad! Tack för all omsorg som du visade mig när jag hade kommit ombord i det där fiskeläget. Tack för att du försökte få mig att förstå hur jag skulle vinna Stefan i ett jordiskt förhållande, där den andra sidan också förenas med den första. Där två blir ett i ett livslångt familjebyggande. Där man är som sjöhästar… parhästar menar jag. Där man tar ansvar. Kompletterar där den andra inte räcker till. Varaktigt. Ömsesidigt. Ömsint. Där man som åldring sörjer vid den först dödes bår. Längtar efter återförening. Kombinationen av denna den ena och den andra sidan är det gudomligaste av allt.

- Så du talar! Men jag drivs ju bara av dåligt samvete!
- Visst, jag sa ju ungefär så, det syns och märks. Men det är fullt tillräckligt. Det fungerar utmärkt. Ett äkta samvete är den viktigaste sidan av ens eget väsen. Alla gör fel, och det är samvetet som ställer saker och ting till rätta, så långt det går.

Exit Agnes
Olle satt nu bara tyst och begrundade vad han hade hört. Han hade känt igen hennes röst. Men ordvalet och tonläget var ett helt annat. Han blev alldeles tagen av detta. Det svaga månsken som brutit igenom molnslöjorna blev ännu svagare. Stjärnorna bleknade, liksom prickarna runt Agnes, och Olle kände att det var slut nu. Det var en lektion. Inget straff. Nu såg han hur hennes gröna ögon blev mera tydligt självlysande. Hon tittade allvarsamt på honom. Ingen sa något, utom Agnes blick. Olle kände sig generad, och ville omfamna henne igen, men vågade inte. Han vågade inte titta Agnes i ögonen längre. Han höll händerna för ansiktet, utan att egentligen veta varför. Så slog det honom vad han längtade efter, och utbrast:
- Snälla Agnes! En kyss till!!!
Han hörde ett svagt: Plums. I nästa ögonblick tittade han upp men såg då bara en stjärtfena. Han reste sig hastigt och lutade sig mot andra sidan av sittbrunnen, men hann bara se hur stjärtfenan med en graciöst elegant sveprörelse förde ner Agnes i djupet. I mörkret. Han tittade efter henne utan att se något. Så kommer hon upp med en väldig fart, hoppar över ytan, vänder neråt som en delfin, vattnet skummar omkring henne. När hon är i luften vinkar hon lika glatt och frejdigt till honom, som han sett henne göra många gånger förr. Hon dök rakt ner igen. I detsamma sände månen, för några ögonblick, strålkastarlika ljusstrålar på Agnes. Ljus som tog sig långt ner i vattnet och följde henne. Han såg hur hon höll armarna rakt framåt och håret följde vattnets rörelser. Hon var en äkta sjöjungfru! Det såg han tydligt nu. Hon sam rakt ner. Allt djupare. Hans armar skakade där han stod och höll sig i relingen.

Så antog månen, ganska sakta, normal ljusstyrka igen. Agnes var borta. Igen. Olle satte sig ner och kunde se att ett svagt gryningsljus gav frosten på rufftaksfönstret ett annat mönster. Men det var ju inte så konstigt. Nu såg han den från andra sidan. Ovanifrån, från Agnes sida. Han kände inte alls att han vaknat ur en dröm.

En svag vind började göra sig gällande. Allt kändes sakta verkligt igen, tills han hörde Agnes röst som ett sus i riggen, men ändå från ingenstans, som det kändes: ”Göm och begrunda i ditt hjärta!”

Olle begrundar
Det blev vindstilla igen. Han anade nu att solen var ganska nära under horisonten, och han njöt av detta naturens skådespel som man alltför ofta sover över. Han satt stilla och tittade. Kyssen! tänkte han. Hur han blev buren, omfamnad! Hur kärlekens värme omslutit honom. Trängt in genom huden. Detta skulle han aldrig glömma, liksom den där allvarsamma märkliga rösten.

Förnuftet sa honom att han hade somnat, blivit kissnödig, tagit på sig och gått upp, varit nära att falla överbord under förrättningen, och sedan blivit sittande och somnat. Men han ville inte ta in detta. Det var mer än en dröm. Mera som en övertygande hallucination. Ett tecken från ovan, kanske! Som när herdarna fick påbud av en ängel vid Jesu födelse. Något övernaturligt som man måste tro på. Hur konstigt det än kan låta.
Han hade haft besök av Agnes som blivit sjöjungfru i sitt nästa liv. Han gladdes åt den äkthet som karaktäriserade den känsla som han nyss kände. Och aldrig hade känt förut. Vilken känsla! Kärlek, förstås! Hans ögon nästan tårades åt insikten att vara kär i en ouppnåelig sjöjungfru! Men Agnes passade nog bra som sjöjungfru. Åh! så han unnade henne det!
Hur det kom sig att han hade gått upp, tagit på sig varma kläder och satt sig i sittbrunnen i avvaktan på soluppgången, utan att på minsta sätt minnas det! Det fattade han inte. Men han brydde sig inte. Han satt och njöt en stund till av gryningsljuset. Stålgrå himmel med inslag av orange strimmor i solfjäderform. Det var solen som kunde belysa högtflygande molnstrimmor innan den kommit över horisonten. Strax över horisonten låg ett rött skimmer som dämpades av ett avlägset dis eller en dimbank. Han kunde inte annat än tro att detta var naturens inramning av hans egen fantastiska, till synes ockulta, upplevelse. Det blev allt ljusare och tröttheten kom smygande igen. Han sköt undan ruffluckan, öppnade dörren och gick ner i ruffen igen. Där slumrade till och vaknade sedan, som efter en skön natt, tog fram datorn och skrev ner denna sin vackraste berättelse någonsin. Den ville han formulera väldigt fint. Konstigt att frosten på ruffluckan nu var helt borta!
Vad kunde han göra för de andra flickorna som han tjänat grova pengar på i sin bordell? Det enda han kom på nu var att han av hela sitt hjärta önskade dem, och unnade dem, riktig kärlek, trots allt som de hade fått utstå. Han skulle verkligen fundera på om han kunde göra något mera för dem. Alla var inte lika starka i sin personlighet som Agnes hade varit. Han hoppades innerligt att de andra också levde under omständigheter som gjorde att pensionen gagnade dem. Men det kunde han inte vara säker på. Det smärtade honom.

Så tänkte han på sin klumpfot igen och blev ledsen. Den här gången lät han tårarna trilla. Han fann att det var skönt att gråta och han kände på något sätt att det var välgörande för att få lite frid.