Perfektion via photshop, varje skavank ska bort. Alla blemmor ska redigeras och ofokuseras. De ska bort, bort, bort. En fantasivärld utan dess like. En värld där inga fel får finnas eller ens andas. De ska dödas och förgöras! Perfektion till döds och varje millimeter av din kropp ska vara vara felfri, nästintill perfekt.

En finne?
Bort!
Ett rött märke?
Bort!
En sned tand?
Bort!

Det ska vara perfekt in till minsta lilla detalj, så fint, så fräscht och så snyggt. Alla ska vara smala, smala likt pinnar och inte som träd eller stubbar.
Blir så fel på något sätt när ing fel ska få synas, när inga misstag ska visas utan bara det perfekta. Det som ingen egentligen är utan det som bara finns på konstgjord väg.
Minsta lilla fel då ÄR man fel!

En pussmun där, ett glittrande öga där och ett rakt leende där. Det blir så bra. Bra, bra, bra. Men ändå så fel. Jag vill inte vara en del, en del av denna värld, med dessa krav och ideal. Ingen får ju samvetskval, men jag mår illa. Får spykänsla i munnen av bara tanken på allt. Det blir ju fel, så fel och aldrig blir det rätt. För midjan ska in minst 20 cm om inte mer. Munnen ska pluta och ögonen ska glittra. Men de som inte ler, plutar eller glittrar, åtminstone inte på rätt sätt. Vart ska de ta vägen?

Leka med stämplar i PhotoShop, leka med livet likt en katt leker med sitt garn. Stämpla här och stämpla där, stämpla till allting perfekt. Men idealen är till för att ta död på folk, för att förgöra dem bit för bit. Från den minsta loppa till den största blåval och människan.

Perfektion med intution, men vart är intutionen egentligen?
Jag tror inte den finns i det här sammanhanget, jag tror verkligen inte det. Den finns nog bara i folks fantasivärld. I deras lilla perfekta värld där ingenting är fel. Men världen är allt annat än felfri. Men det kan vara bra i alla fall.