Vinden var stark och smattret av höstregnet på hennes plåttak ekade högt. En vanlig höstkväll för något år sedan hade hon säkert tyckt det var mysigt och värmt sig med sin favoritfilt. Men inte denna kväll, inte i år. Fönstrena var överflödiga. För kölden och regnet nådde ändå in i lägenheten. Och det hade varit omöjligt att urskilja färgen på hennes ögon om man så försökt eftersom de var täckta av blanka tårar. Precis som om regnet försökt att ta sig ända längst in i henne.

Hon kunde inte begripa hur det hade blivit så här. Ensamstående väntande. Väntande på en oklar framtid.

Genom springorna på de neddragna persiennerna kunde hon urskilja hundratals tända fönster där ute. Hem som såg så mysiga och hemtrevliga ut på avstånd, med växter och små lampor med dämpad belysning på fönsterkarmarna. Hon undrade vilka som fanns där, och hur man egentligen gjorde för att bli så lycklig. Så som familjerna på andra sidan fönstrena föreföll att vara.