Jag slår gång på gång mina händer våldsamt i väggen,
Knogarna är spruckna men jag känner ingen smärta.
Ilskan är för stark för att kunna kontrollera,
Men någonstans sitter spärren som säger:
Det är bättre att slå ut allt mot väggen.

Tillslut mattas ilskan ut,
Jag står där, handfallen och trött.
Blodet strömmar genom kroppen,
En del hittar sin väg ut genom de spruckna knogarna.
Jag vaknar till och ser väggen framför mig,
Jag känner nu smärtan i händerna...

Bara en tanke slår mig när jag ser mitt verk.
"Han kontrollerar mig fortfarande"