som fick mig på fall

För när hon log emot mig sådär vackert

vart jag genast kär

För jag hade inte en chans att komma undan

Hade ingenstans som jag kunde gömma mig

Och det fanns inga träd i närheten som jag kunde

gömma mig bakom


Så det var hennes så förtjusande leende

som fick mig på fall

För när hon log emot mig sådär, vackert

så föll jag genast knall

Vart genast kär

För genast så började jag leka med mina sinnen

Undrar vem hon är

Och är hon gift eller så, kanske

Men det sista som jag fick se utav henne var när hon

bara började att gå vidare

som ingenting hade hänt...


Men om jag har tur så kanske jag får syn på henne

en annan dag

För om jag får det så kommer jag åter att skina upp

som en sol

och bli jätteglad...

Ken Cassel
17/9-2012