kanske kan jag aldrig glömma dina spruckna läppar din torra hud


dina
insmorda händer
nästan kladdiga såriga mungipor och allt det där som vi inte gjorde

det som rev mig innifrån när du log och skrattade var sådär underbar och du blev bara finare
med tiden det var
ohållbart och jag sprang sprang sprang bort












för att inte gå i bitar du såg mig gråta och darra jag var
så
kär i dig och du visste det du
dog kanske lite grand för du
var ju inte det

i mig jag visste det














och nu







har år försvunnit bort och jag undrar vad du gör var du är vem
du har blivit
om



du fortfarande är så mycket vår och höst och allt det mest sagolika i livet
eller
om du falnat jag tvivlar tänker att du
nog hittat nån
nån att älska jag

önskar bara




det vore jag