Man skall inte börja prosa med, jag, säger dom men jag satt alltså och kollade in folk på en utställning idag.
En äldre kvinna med pipande hund stod och läste broschyren. Struntade i vad hunden gjorde, vad andra kunde tänkas tycka om pipet och pratade med receptionisten och läste alltmedan hunden pep mer. Det var enerverande.
Hon var oformlig, lång och ostadig. Inte som i påverkad, snarare som i... kluns.
Jag tänkte mental. Jag tänkte, nu är jag orättvis. Vad kunde jag veta? Mentalskötare?
Hon vandrade bort till bilderna. Tittade på dom. Hunden hängde där under som en tuta. Det var som om det var rutinen dem emellan.
Det är fascinerande vad man ser när man tittar. Och som det pep.
Dom talade med varandra i det dom gick därifrån, hunden och hon och det slutade pipa. Det kanske inte var så illa i alla fall.