Har legat i tre av husets sju sängar och kan fortfarande inte sova.
Är det mig
eller natten det beror på?
Eller skriken och gapen och TV:ns övertag av våra liv?

De blåa kalla ljusen från datorerna som konstant surrar omkring mig
får mig alltid att drömma om skogspromenader
Och att slänga allt utom mina pennor och papper.
Ett liv med endast en kopp och en tallrik
ett bibliotekskort, en filt och några vänner.
Klockan åker åt helvete. Och tiden med.

Jag sover då
Och blir kanske vacker igen.

Jag går omkring i mina flamencoskor hela dagarna
men jag dansar inte ett steg
Jag går omkring och ler, är världens starkaste och varmaste kvinna.
Men inom mig så är jag bara "Hej alla CP-barn" och går på som om ingenting någonsin hade hänt.

För helvete
Är det mig
eller natten det beror på?