Det var en gång en man
som tänkte efter, och sedan fann
att tiden, den är relativ.
Professor Albert Einstein vann
odödlighet, för nåt jag vetat i halva mitt liv.
Och det måste väl vara fler än jag
som suttit en enda dag
och inte kunnat sluta undra
hur en kan kännas som flera hundra.
Trots det kämpar jag varje vecka
med att få minuter att räcka,
känns som om tidsrymden börjat läcka
eller satts på slumpvis "skip" och "paus".
Det är en tillvaro i ett evigt kaos
där allt går än långsamt, och än för fort -
snabbast när mycket viktigt ska bli gjort.
Samtidigt står tiden fläckvis still
när jag har saker att hinna till;
äggklockorna säger "ta're chill"
och vägrar låta min mat bli klar
trots att jag har miljoner måsten kvar.

Och då och då saktar tiden ner,
som om hon tittar och ser
att jag ligger envist sömnlös.
Men efter John Blund utbrustit "stackars tös"
och pudrat mina ögon med sovarsand
då sträcker tidsguden fram sin hand
och vrider fram nattens sista timmar
så att jag nästa morgon nästan svimmar
av sömn som knappt hann finnas.
I desperata stunder vill jag minnas
att tiden inte alltid varit såhär irreguljär.
Men precis som jag nu stönar och svär
så kanske Albert rev sitt hår
över förlorade dagar och borttappade år.
För tiden jävlas med dom hon kommer åt,
hon lyssnar till skrik och frustrerad gråt
och ser hon nån som fortsätter att gå
skapar hon väggar för dom att springa på.

För tiden är en bitter kvinna,
hon såg alla och allt de försökte hinna
utan att nånsin stanna upp i hennes nu.
Ja, numer är fröken ur en ilsken fru
som går fortare för varje stund -
reducerar timme till en sekund.

Det är en rasande vendetta
utförd, kanske med viss rätta
även om jag ändå tycker
att jag har varken ork, eller tid för hennes nycker.
För det är liksom en sak att inse
att stress är dåligt för ens väl och ve
men en helt annan grej
att stanna upp, och lugna ner sig.
Men det är väl bara att acceptera
att om jag tar på mig mera
så kommer tiden troligtvis agera
och avgå, abdikera.
Och tycker jag det är svårt med tid som ej är absolut
så vill jag nog lägga lite extra krut
på att hålla tiden nöjd -
tagga ner! Finna frid och fröjd!
Annars riskerar jag, gammal och böjd,
av ånger översköljd
tjuta "vem fick min lycka undanröjd?!"
"Den är minst två årtionden fördröjd!"