Edith Södergrans diktning omfattas av
en idealistisk estetik, där den transcendenta
åskådningen utgör diktarinnans grundidé.
Det radikala estetiska idealistiska jaget är
konstruerat på grundval av estetiken som
matrix. Varmed det lyriska jaget har blivit
autonomt och avpersonifierat genom estetiska
metoder. Alienationen är ett ledmotiv, och
Edith Södergrans lösning på alienationens
gåta är drömmen, fantasin, myten, ekvivalent
med symbolerna, som en bro att gå över
mellan signfiée och signifiant.

Förutsättningen för antinomierna är lösgörande
krafter inom skapandeprocessen. I en dialektik
mellan sönderslitande dionysisk affekt och
helande appollinsk affekt i en växelsång med
en brygga mellan sinnligt och andligt i andliga
sinnesanalogier.

Diktarinnans hållning är enbart radikal. Hon
inser sina dimensioner och vikten av att inte
förminska sig, utan istället gestalta dikten
som ett manifest, som handlar om metapoesi.
Kring dubbelheten språkets fullkomning och
brist kretsar den södergranska dikten, där
verkligheten och inte språket bildar pudelns
kärna. Vari eskapism, där det andliga diktjaget
står i centrum som representant för den andliga
Suveränen. Vision och det visionära seendet
i ett landskap, där kontemplationen lägrar sig
över dikten som ett sken, där naturen utgör
inspiration för den idévärld, som bildar
samlingens röda tråd.