Av somliga anses jag nog som en charmör
Av andra som stel och förtegen
Men omvärlden rusar från startblock till mål
Medan jag sackar efter i stegen

Det är instabilt, skevt och kaotiskt
Innanför mina lager av skal.
Fast jag tror ingen märker nå't av det
För jag har lärt mig att spela normal.

Jag känner alla men närmar mig ingen
Och det är vanskligt att känna sig sedd
När man ständigt blir utträngd ut i diket
Av alla dem som går armkrok i bredd

Mitt själsliv är utrett, på papper det finns,
Som en bokstavskombination.
Skall jag anföra detta som ursäkt
Till varför jag kapade bron?

Nog fördjupas den långsamt, den grop jag har grävt
Och min skyddade värld blir allt trängre
För jag är så trött på besvikelser
Att jag knappt orkar önska något längre

Jag längtar tillbaka, men vet ej till vad
En diffus minnesbild av ett liv
Där passerande timmar ej kändes
Och tiden tog lättare kliv

Och åren har flytt, och med dem flydde jag
Alarmklockan dånar och skräller
Jag vill ej hållas skyldig för det som gick fel...
Fast det är väl ingen annans fel heller?