vet
att jag blir ingen poet
förrän den dag
jag slutar inbilla mig att
andra bryr sig om vad
jag skriver

först då kanske jag kan
släppa på mina inre
spärrar
och låta allt som flödar
inuti
rinna ut

bara rädd att det blir
översvämning då
naturkatastrof

för det är
fruktansvärt många ord
tunga sanningar
vita lögner
tårar skratt
skam och förnedring
många gånger om

som trängs med
alla mina
tusenåriga
erfarenheter,min
"ringa" ålder till trots...

är ännu för feg
så mycket som jag håller
kvar
inom mig

tiden är inte mogen

jag är hård kart
en larv

och det dröjer nog
tills bäret är moget
saftigt och sött

och fjärilen kan flyga

fri

av sanningens poesi...