och nej snälla aldrig mer ord

aldrig mer den blinda tron och nej aldrig mer
låta intutionen skena genom skälm och schavott

hoppa bock över krystad illusion

det är inte den rätta tron

någons nonchalans av faror där listigt lindad livslögn viskas som vägledning
om liv tillsammans

hur kan de veta det bästa som inte ens kan sitt eget

en känslors hake för ens egen krakestatus stampad till grus
famla i sin fulla längd där hälften berättats
och vetskap breds som extra pålägg på serverad fasa och ändå dra ut svaren ur

som för att slippa själv

nej aldrig mer andras ord och nej
ge hellre mig allt och aldrig mer stör jag

där balanserar ett alltid på en lina mellan dansens tro och hopp medan kärlek är det vi bär i staven

ibland tar den vind
ibland tycks den bågna av tyngd

vems är den

men för att alltid lyfta foten mot nästa hopp där framme
behövs tillit

tillit i smått i stort
i alla vinglande små steg hit och dit
med foten uppe dödsförskräckt viftande vit av ångesten

blodstoppet uppe i midjan

skatorna skrattar hysteriskt
hur lita på den rangliga vidjan av rönn

tillit

i varje steg efter varann 
som i varje slag för seglen på sjön

tillit