Jag älskar honom.
Han skänker glädje till mitt liv och stärker mig när jag känner mig svag. Han är mitt allt. Även när han kommer hem mitt i natten, doftandes av Dior Poisson och berusad av det gröna gräset på andra sidan. Även hans ord låter bra, men jag ser på hans ögon att han ljuger.

Jag älskar honom.
Även fast han glömmer min födelsedag varje år och fortfarande har statusen singel på facebook. Även när han har varit på dagskonferens med jobbet och har kalsongerna på sig ut och in. När hans mobil piper och han vinklar den bort från mig snabbt som ögat.

Jag älskar honom.
Trots alla gånger mina tårar skrivit hans namn mot kudden. Trots alla gånger han har hotat med att lämna mig och trots alla gånger han faktiskt har gjort det, bara för att sedan komma tillbaka dagen efter. Trots att han inte bär ringen på sitt finger.

Jag älskar aset.
Trots alla gånger hans nävar har mött min hud. Trots alla ärr på min kropp.
Även fast hans skugga ibland skrämmer mig, älskar jag honom.
Trots alla krossade fönster, alla raseriutbrott.




Jag älskar det jävla aset.
Oftast mot min vilja.
Ständigt en stor sorg inombords.
Aldrig somnar jag helt lycklig.
Aldrig vaknar jag helt lycklig.

Men jag älskar aset.
Tills döden skiljer oss åt.
Eller rättsväsendet, den dagen jag tar mod till mig att skilja oss åt för alltid.