Det var katastrof runt sal 21. Att andas hade aldrig varit en svårighet, men nu behövde Edwin fokusera på att använda sina lungor för att överleva. Sorgen kastade sig igenom hans sinnen och i några desperata sekunder förblindade den honom. Edwins föräldrar grät hysteriskt och viftade med armarna. Läkarna gav varandra ångerfulla blickar och ropade till varandra.

Men ändå var hela världen tyst.

För Edwin var sjukhuset tomt förutom en förkrossad tvillingbror och ett lik. Han stod och fokuserade på sin andning, men rörde inte på sig innan korridoren blivit tom och hans föräldrar ledde honom till sjukhussängen.

Edwin vägrade släppa Alex hand. De kalla fingrarna gled inte ens ur hans grepp när han till slut somnade. Timmar kändes som dagar och veckor innan Edwin leddes ut ur det solkiga sjukhusrummet. Han vadade fram genom djupt vatten i hoppet om att inte drunkna.

Vi. För alltid. Jag kommer aldrig att släppa dig.

-

Det första Edwin såg när han vaknade hemma var Alex tomma säng. Han kunde fortfarande se de bruna ögonen speglas i mörkret, så lika hans egna. Hans familj ville att han skulle vara hemma, att han skulle sörja, gråta för att sedan gå vidare och glömma. Men Edwin var tom, av honom återstod endast ett skal. Allt som någonsin kunnat kallas känslor rann ut med orden ”han är död”. Borta. Inte här.

Edwin förstod inte. Inte hur hans bror hade kunnat lämna honom frivilligt.

Slänga sig ner i vattnet för att aldrig se ytan igen, och lämna Edwin kvar med bara minnen.

Ibland så grät han. Lät tårarna falla medan han tyst mindes. Vartenda leende var fast i hans sinne för evigt, för att aldrig någonsin glömmas bort.

Alex hade kastat sig från bron som var byns centrum. Deras lilla byhålas stolthet hade nu blivit en symbol för sorg, ånger och saknad.

Varje gång Edwin såg sig i spegeln var Alex där. Deras händer möttes försiktigt och hoppfullt mot det kalla glaset.

Så nära men ändå så långt bort.

-

Han kände gruset under sina bara fötter. De var bakom deras föräldrars sommarstuga. Vattnet brusade, solen fyllde Alex ögon med brons. Hans hud blev gyllene och hans skjorta silvrig av havet. Han log mot Edwin och hela världen stannade.

Alex var vacker, till skillnad från Edwin. Han hade samma ansiktsdrag som sin bror, fast utan hans självklara leende.  Alex var allt han någonsin önskat sig. En bror; någon att leva för.  Han betydde allt. Edwin älskade honom mer än något annat, mer än livet i sig självt. Ingen av dem visste då att deras värld när som helst inte skulle vara mer än krossat glas under livets fötter.

-
 
Edwin hade alltid varit tyst av sig. Alex var den enda han någonsin pratade med. Resten av världen var främmande och farlig. Alex hade alltid varit där, fångat honom när han föll. Det fanns ingen annan att lita på, Edwin kunde inte vara säker längre. Alla människor omkring honom var lögnare, svikare – inte Alex.

Alla verkade tro att de kunde ersätta honom. Men det fanns bara Alex, det hade alltid bara varit honom. Det skulle alltid bara vara Alex, bara Alex.
Edwin pratade aldrig mer än enstaka ord när han var runt människor.

Orden byggdes upp inom honom, och fick bara rasa ner när han var ensam i sitt sovrum. Han satt med pannan mot väggen medan han viskade med Alex.
Orden rann ut som vågor ur hans tankar. Ofullständiga meningar, bara för att ha något att säga.

Ibland undrade Edwin om Alex någonsin hade funnits, eller om han bara var en del av Edwins fantasi.

-

Edwin stod på bron och tittade ut över vattnet. Det var kallt, vågorna stormade nedanför honom. Det var en kylig eftermiddag i november. Fiskmåsarna skrek och alla människor var borta. Edwin började skaka och satte sig ner på kanten för att inte ramla. Tårarna rann tyst nerför hans kinder. Hans väsen gjorde uppror, och han skrek. När det monstruösa skriet lämnade hans hals började han få svårt andas. Den kalla luften bet i hans kinder.

Edwin drog flera långa andetag innan han ställde sig upp igen och hade då nästan slutat skaka helt. Han tittade ner i djupet, ner på det upproriska vattnet.  Slöt ögonen och lät tårarna blandas med vågorna. Han släppte taget om pelaren bredvid sig och lutade sig framåt.

Edwin undrade hur det kändes. Att bara kasta sig ut från livet, ner i vattnet. Slukas så djupt att man aldrig får se ljuset som är den värld vi lever i. Inte behöver se det.

Han tog ett djupt andetag.

Det kändes som flera år passerade förbi medan Edwin närmade sig kanten.  Världen visades framför hans ögon och tiden slutade gå förbi. Minnena överväldigade Edwin, och han svajade precis på kanten.

Alex var en del av Edwin, när han dog tog han den delen med sig. Lusten att leva hade rivits ur Edwin samma sekund som Alex rivits ur hans liv. Och nu skulle Edwin slita sig ur sitt eget.

Han slängdes bakåt av hårda, välbekanta händer på hans höfter. De landade på brons kalla asfalt. Edwin vände sig sakta om och tittade in i chokladbruna ögon.

”Alex”

 Det var knappt en viskning. Edwin lät fingrarna försiktigt följa Alex kind, panna, haka. Han kunde känna hur tårarna rann medan han omfamnade sin tvillingbror.

-

Edwin låg fortfarande med händerna hårt slutna om lakanet när hans föräldrar väckte honom senare samma dag. Verkligheten kom emot honom som en hink med iskallt vatten. Hans ansikte förvreds i ren smärta, men skriket hördes inte och han grät tyst tills han somnade igen av utmattning. Hans läppar formade tyst "Jag älskar dig" innan hans sinne utplånades av minnen och världen blev återigen tyst.