- Jag önskar att jag finns kvar den dagen..., sa du.



Barnen rusar in genom de vidöppna dubbeldörrarna, på sina små barfotafötter, och lämnar små fuktiga avtryck i träet.
Hundarna sicksackar runt äppelträden i jakt på osynliga väsen.

Det är långt ifrån tyst.
Underbara ljud, från hjälpsamma vänner och kär familj som pratar livligt.
Dörrar som slår, vinden i träden, hundarnas vilda lek.
Sen de tunga, lugna andetagen från min älskade, när han sakta smyger upp och lägger armarna om mig, och kramar hårt.

- Jag älskar dig, viskar han. Bara för mig att höra.

Jag tar ett djupt andetag och ger mig själv ett ostört ögonblick att bara njuta av lyckan jag känner i denna stund.
Sen drar jag mig motvilligt ur hans omfamning och går ut på verandan, där du sitter i gungstolen och ser på barnen, barnbarnen...



Jag tänker tillbaka på din hoppfulla önskan, om att få vara här idag, och skickar ett tyst tack till vem som än sett till att du är med oss.
Jag går fram och lägger armen om dig.

- Tack för att du finns, Farfar.