Ibland önskar jag att det kunde smitta:
att jag också fick bli en bitterfitta.

För vem kan väl skriva dikter med djup
utan att ha ramlat ner för ändlösa stup?
Det säger sig självt att olycka rymmer fler nyanser,
att glädje inte klår förlorade chanser.
För det finns trots allt bara en positiv grundemotion
och minst fyra i negativ version -
sorg ger helt enkelt mer variation!
Jag menar lyssna på vår vän Leo Tolstoj:
man blir platt av skratt och skoj.
Att vara glad gör ingen vis,
det är blod och tårar som ger prestige.

För vem vill egentligen höra tusen dikter om kärlek?
Sådant gör en bara sladdrig och vek,
tacka vet jag förräderi och svek,
psyksjukdom och ond, bråd död.
Jag önskar mig ett överflöd
av saker att vara grinig på
rädd, ledsen, äcklad, och hånfull likaså!

Jag önskar mig ett misslyckat liv
för hur blir jag annars kreativ?!
Utan saker att våndas över
blir min poesi bara ord som söver.

Kan inte någon krossa mitt hjärta
så att jag kan krydda det hela med lite äkta svärta
inte bara påhitt om nåt jag inte förstår.
Ge mig ett riktigt sår
så ska jag ge er en slående redogörelse
om våld och förstörelse,
mina dikter blir mer än en förströelse
dom blir knivar som kittlar era tårkanaler.

För vem lyssnar väl när jag maler
på om glädjemoment?
Dom som har det väl förspänt
är ingenting som artister!
En av mina största brister
tycks vara min brist på smärta,
jag målar i alltför klara färger, alltför bjärta
för det finns fanimig inget äckligare än fnitter.

Jag önskar jag vore bitter,
önskar jag var en cynisk skit
för mitt mindervärdeskomplex räcker ju inte ens en liten bit -
det är liksom inte nog att vara grön av avund,
min ansiktsfärg hjälper inte mig ner i bitterfittans avgrund.
Men jag påstår att nu är det min tur
att få lite efterlängtad, och välförtjänt otur!
Spelar ingen roll vad, eller hur
bara jag också får chansen att avsluta en av mina dikter arg och sur...!