Klockan är 16.31 och du släntrar av spårvagnen, inte vaken, inte sovande. Det är den 20e december och det är jul om 4 dagar. Området du bor i har hela veckan tömts mer och mer, de glada studenterna ska hem till landets alla hörn och det är rullväskor och det är vandringsryggsäckar och någon enstaka långsmal skidväska. Du fångar en snöflinga på tungan och byter låt i spotify - den som var nästa i kön har så många associationer, så många kopplingar. Tar upp nyckeln och låser upp med magnetbrickan och dörren klickar och nästa dörr och du är inne i den tomma lägenheten. Den tomma lägenheten. Här har tiden stått stilla sedan du lämnade den igår. Här ligger tvätten i sängen, tvätten som du inte hann vika och lägga in i skåpen. Här finns disken du inte hann ta tag i, böckerna och de utbrunna stearinljusen. Här har inte natten hänt, natten som har hänt i dig. Natten har inte funnits här.

Så du suckar, byter ljudkälla från mobil till dator, snörar av dig kängorna, kastar mössan på hatthyllan och hänger jackan på kroken och sen då? Rotar fram ett julkort som du inte hunnit skicka och lutar det mot datorskärmen framför dig i ett fåfängt hopp om att det glada budskapet ska få det stora tomma att fyllas upp. Men det går ju inte, inte så. Share the X-mas spirit och en blå björn dansar och dricker öl.

Du skickar ett sms. "Den totala tomheten, jag är så less på att må så här" skriver du och vet inte var det här kommer ifrån, när det kom dit och hur. Framförallt hur. Därför byter du musik - nu spelas alla låtar som hoppas över annars, alla låtar med bagage, alla låtar som har för många associationer och det gör ont. Det gör ont i det tomma. Du lägger dig på golvet på trasmattan i grälla färger och Skinny Love spelas och den är en av alla låtar med associationer. Du tittar upp i taket och inuti ekar det tomma. Klockan är 17.33 nu och du somnar på golvet.