nya städer under våra kroppar

tiden rinner genom dig som regnet i ett stuprör igenfyllt med löv och kvistar längst ner

men den tränger sig ur

sipprar ut till varje pris

och ner i brunnarna

du hör den mot biltaket när du stannar och väntar vid rödljusen

ekon att leta sig ner innanför kragen och ner för ryggen när du skyndar genom regnet
___________________________

all väntan


en timme en minut

synfältet rämnar och fläks ut i ett avslöjande och jag tycker mig se det

där bortom

innan allting sluts igen
___________________________

jag kupar mina händer och fångar upp vattnet
___________________________


jag borde begravt det med insikten om en framtid att aldrig äga rum

det finns tid för oss men det är tid utan rum

hopplöshet omringad av tomrum större än den obrutna horisonten

En envis dröm blir till eko blir till skavsår.


men vi är meleringen i marmorgolven, ett oberäkneligt mönster insprängt i stenen

jag kan inte sluta följa våra ord med blicken

de penetrerar huden under mina fötter och letar sig uppåt, inåt, söker sig igenom

fortsätter sitt mönster som de tunna ådror som skymtar bakom vinterhuden

grått mot vitt

men jag är inte marmor


hur kan något som aldrig fanns lämna så starka ekon?

jag vet inte om det är en fråga jag bör ställa mig eller om den bör lämnas åt de nattliga arkeologerna

jag är inte en av dem

_________________________




All tid är ny tid.