för sent

jo hon visste

och rollen spelad i gamla manus låg redan lagd

nedgrävd kvar

spelar längre ingen ingen roll
för igen rungar applåder utan kontroll och utan slut

strax innan spotlights släcks
går du över
fri från skuld
som ett slags närmande det ofattbara
i att släppa kontroll

en stund i mörker självvald

går jag vidare
för sent

och jag vänder än en gång en känsla av en pålagd tidsuppfattning
vi är här Kare

nu

i tid äntligen

räknade hon sina hjärtslag som jag räknar mina
märkta över den hud som stängde in

blodets mönster går igen
och jag ler mot min Kare där på hyllan

som en kyss i solarplexus

och inga måsten inga små små stenar i skon

hålla in puta ut luta hit svanka dit

lägga puls intill

i vetskap om vad som fanns i gamla skinn liggande kvar utefter vägen som gåtts fann jag styrkan som vuxen ur graven

en ton en tanke en tidsförskjuten känsla

vill igen

vill

och så ser jag min väg
där öknar besegrats och tundror vandrats

finner jag dig igen

din förståelse
min vägs lykta ljus och längtan

i en kvinnas tillbakakomst

en lätt touch i en blick från då
lutad mot min vägg

en röst och en tröst
från artonhundratal