Sargad av maktmissbruk och taggbuskar gömmer hon sig mellan husen i staden av ångest under huden. Fast i det korallrev av självdestruktivitet som dom en gång fängslade henne i så blöder hon så att dessa hajar fått vittring. Hennes en gång så oförstörda handleder är nu iklädda en kostym av ärrvävnad av förlorade år och misshandlade framtidsvisioner. Håret på hennes utnyttjade kropp reser sig, medan flickan vars hud det pryder fortsätter att falla. Det skär genom de flortunna venernas väggar och ristas in i ännu ej stelnad cement. Budskapet om att hennes själ är någons att förstöra, och någon annans att förstöra imorgon igen. I hennes värld så spränger viskningar trumhinnor och ödet plockar fjädrarna av den som närmar sig frihet. Möjligheter blir till skavsår på hennes hälar då skorna baksidan av livet tvingat på henne inte är hennes, och hon blir andfådd av samma luft som skulle gett syre till hennes drömmar. Hon hatar den mardrömstrafik som ständigt reser genom hennes nätter och som får henne att vakna av ett hjärta som luktar bränt. Hon var så rädd för dom som kunde ha sönder henne, så rädd att hon tillslut började ha sönder sig själv. Och hon kan fortfarande inte sluta våndas över hur vackert livet faktiskt kunde varit.