Han fick komma tillbaka nästa dag! Han hade ju fått igång den gamla klipparen som man trodde hade gjort sitt. Så gick den sönder igen och den här gången fann han att det behövdes en reservdel om man skulle kunna köra mera. Den kunde inte köpas förrän nästa dag. Men han var ändå välkommen tillbaka nästa dag! Förmannen hittade hela tiden nya små saker som behövde göras. Han laddade ett batteri. Bytte en elsladd. Rätade ett krokigt stag. Lagade ett borstskaft. Bytte ett blinkande lysrör. Fram emot eftermiddagen så tröt dock jobben och då sopade han upp gräset från klipparnas underreden på eget initiativ och lade i en säck bland andra sopor. Han såg en glimt av förmannens blick mot honom. Det var positivt. Att ha ett jobb betydde nu allt för honom. På så sätt var han någon. Den gamla polistanten hade verkligen brytt sig! Han undrade varför. Men uppenbarligen tyckte hon att han var värd det. Eller? Ja, något positivt, i något avseende, verkade han i alla fall stå för. I hennes ögon. Tänk att detta lilla fick honom att inte se de olika polisutredningarna, som låg framför honom, som ändstationen. Värde noll. Stadiet innan man tar livet av sig. Hans syster hade ju sagt att hon tänkte på honom när hon läst om någon som drunknat i ån utanför lägenheten. Sedan ville hon inte förklara sig. Hon, hans enda släkting, ville hon se honom död? Eller befarade hon det? Det ville hon inte kommentera. Nu betydde polistanten allt för honom. Han monterade nu ihop den nya gräsklipparen. Han ville visa henne hur fint han kunde ställa in maskinen för att gräsmattorna skulle bli riktigt fina. Kanske han en gång skulle få förtroendet att köra den nya maskinen. Kanske en gång få klippa golfbanor! Hon var som en mamma i hans tankar! - Laban! - Ehh, ja! - Kom hit ett tag! Får du ihop det? - Snart så! - Tror du att du kan ta den, den nya maskinen alltså, och testa den lite ner mot ån. Vi har inte fått alla tillbehör ännu, de kommer i morgon, och då vore det ju bra om vi hade känt på den lite dessförinnan. - Självklart! - Det dröjde inte lång stund innan han satt och körde. Så tyst och fint den gick. Han stannade och justerade olika saker och det gick bara bättre och bättre. Kan kastade ett öga mot förrådet. Jodå. Förmannen hade följt hans förehavanden och med tummarna bakom hängslena såg han inte missnöjd ut. Snart fanns det väl inte mera att göra, så praktikarbetet var nog snart slut, men ändå. Att göra någon nöjd med detta, som han egentligen tyckte var ett skitjobb, det var vad han levde för just nu. Hon verkar ha samma längd som Mia, tänkte han. Hon som står och hånglar med en lodis i buskaget där borta. Kan det vara hon? Han la om planeringen av i vilken ordning de olika delarna av sjukhusets gräsmattor som skulle klippas. Egentligen ville han inte se henne mera, men ändå ville ha det. Att utbyta en blick ville han inte avhålla sig ifrån. Han åkte fram mot buskaget och stannade. Föö faan grabben. Dä ä kö här. Fösst ska ja knulla na sen ä dä din tur. Mia slet sig loss och började springa bort från platsen. Lodisen i täckjackan gick bort till sina kompisar och tog en slurk ur flaskan i påsen. Laban bara tittade. Undrade. Han hade ju varit hennes kund och nu sticker hon om han dyker upp. Föredrar tydligen en lodis framför honom. Ville hon inte se honom heller? Såg hon inte att han hade ett jobb? Äsch. Mia är ett avslutat kapitel, tänkte han, och fortsatte klippa gräset. Strängarna skulle vara raka så han ville koncentrera sig på det. Det finns andra fruntimmer. Dagen var snart slut och han ville inte sinka förmannen som alltid lämnade arbetsplatsen på sekunden klockan 4. Han körde in gräsklipparen i förrådet. Förmannen berömde honom för hans plikttrohet. - Hade jag bara budget för det så skulle du få jobba nästa vecka också - Har du inte det? - Sorry grabben. Jag tror jag kan fixa måndagen, men knappast mera. Jag har lite bråttom. Kan du se över maskinen. Kolla lösa skruvar och så. Har lite brådis. Du kan bara slå igen dörren efter dig. - Men tidrapporten då? - Du får en timme för detta. Är det ok? Nu körde han in maskinen i den intilliggande verkstaden för arbetet. I detsamma såg han hur det blänkte till i dörren in till förmannens förråd. Det var väl någon reflex utifrån tänkte han. När han var klar med maskinen slog det honom att han kunde ta med sig de båda sopsäckarna och slänga dem i containern utanför. De stod nu längst inne i ett mörkt skrymsle. Mia såg att han kom mot säckarna som hon tänkte värma sig med över natten. Hon reste sig upp vände sig in mot hörnet, höll händerna för ansiktet och snyftade. - Vad faan gör du här??? - Tänkte övernatta. - Ut! - Snälla! - Ut! - Jag kan bära den ena av säckarna, snyftade hon. Vad är det med dig? Först kör du mig till sjukhus, sedan överger du mig, tar det jag har, och försvinner. - Ska du säga! Tjuvjävel! Hortjuvjävel! För resten har jag letat efter dig tills… - Måste du säga så? Har vi det inte jävligt som det är? - Jag trodde inte det kunde bli värre. Nu fattar jag varför du övernattade med mig på hotellet. Du kollade väl om jag hade något att stjäla medan jag sov. Det är väl så du kom över din fina telefon. Stulen av en torsk. Som tur att jag inte hade något som var värt att stjäla. Och sedan pratade du kärlek. Jävla Orm! - Det var du som pratade kärlek. Det där med att leka äktenskap. Du ville väl bara ha gratis sex. Tänkte väl det. Fast telefonen fick jag av Kerka eller Jerka eller vad han i garderoben heter. - Hmm. Han ringde häromdagen. Jag tar inte i dig med tång. Ville att du skulle hem och jobba. Hur visste han numret till din stulna telefon? Om han själv hade stulit den? Det där låter fasen så troligt. - Han hade väl ringt Jerka. Torsken. Och köpt ett ligg. - Eller till dig! Eller båda. - Fast ta gärna med en säck ut. Den ska till containern och du kan ju sova där. Den står under ett skärmtak. Där finns inte så mycket att stjäla. - Kan du inte förklara dig lite? Varför hatar du mig så? Du fick ju faktiskt en kyss för ett par dagar sedan, och det får aldrig kunderna. Tror du inte den var äkta? - Jag är en av dina kunder. Alltså ljuger du igen. Har aldrig fått något gratisknull av dig! - Men vi pratade ju om det. Det finns ju ingen anledning att ljuga. Kyssen kom från hjärtat, sa Mia med tårar i ögonen. Inför dessa ord veknade Laban lite. Han ångrade det där med att övernatta i en container. Där gick gränsen. Så samlade han sig och berättade om hur han hittade hennes telefon i sätet, när Jerka ringde. Hur han fick jobb, tvättade bilen, hoppades Mia skulle komma om någon timma. Eller nästa dag. Hur han gjorde rent, bad att få ladda telefonen i en affär och åkte fast. Blev anhållen. Och hur han många gånger hade försökt göra lägenheten fin inför deras tänkta: ”leka äktenskap”. Det sistnämnda talade han om med största avsmak. Mia sjönk ner på golvet och satte sig på en av säckarna, och storgrät. - Jag har fått mina instruktioner av en jätteduktig sköterska, och ville försöka. Men jag orkar inte lyda. Det är för tufft. Jag kommer att gå under. Lillan kommer till fosterhem i bästa fall. Kan du inte hjälpa mig lite. Stackars Lillan! Jag vill hem! Jag vill träffa henne. Krama henne. Laban betraktade henne som en a-lagshora som nu var smittad, sjuk och ohjälpligt förlorad. Träningsoverallsbyxorna såg trots detta rena ut och han började fråga hur de sista dagarna hade varit. Han var väldigt skeptisk när han lyssnade, men tyckte historian var trovärdig. Han brydde sig för övrigt inte så mycket. Mia berättade gärna länge och detaljerat. Hon talade mycket om sköterskans psykologiska och uppmuntrande attityd. Det värmde verkligen. Då berättade Laban om polistanten som gett honom värme och ytterligare lite frist i arbetslivet. Det återskapade något av deras gemenskap. Så berättade hon om det röriga läget bland lodisarna. Hon tänkte sig att de hade idéer om övernattningsställen.Så frågade hon Laban om det inte var ok att kramas för en 50-lapp? Bara kramas alltså. Laban tyckte inte det såg så ut, men trodde lite skeptiskt på Mia, när hon sa att han med täckjackan tog för sig med händerna både här och där, men att de aldrig kom innanför kläderna. Stämningsläget lugnade sig och de lämnade förrådet med var sin säck och slängde den i containern. Det hade blivit mörkt ute och belysningen var inte stark. Han hade en dryg halvtimmes promenad hem. Utan att fråga följde hon med. De gick nu tysta. Deras händers utsidor nuddade den andras och hon frågade om hon fick hålla hans. Hon bad om det, för att orka stå upp. Det fick hon. Ganska snart stannade de och höll de om varandra, men han ville inte kyssa henne. - Du får övernatta hemma, men jag bevakar varenda rörelse. Även när jag sover. Är du på några prylar slänger jag ut dig genom fönstret! - Jag är ingen tjuv. Jag har aldrig stulit något av värde. Inne i lägenheten sa Mia att hon förstått hur hans känslor hade svalnat, och något intimt blev det inte. Hon kunde ju inte bevisa att hon inte hade stulit telefonen. Jerka var ju inte att lita på så hans ord – om de skulle ha ringt honom - värderade de inte alls. Hon önskade att de hade kunnat förverkliga sin tanke att leka äktenskap, men det kändes bara fånigt nu. Hon underströk att det kändes i hjärtrötterna att han städat så intensivt och även sköljt upp hennes kläder. - Vi får väl glädjas åt de timmar vi fick. - Ja, och glömma resten och varandra. - Måste vi det? - Ja. Nästa dag visade Laban Mia till bussen som gick till stationen. Det blev ett kort hejdå, utan tårar eller andra känslouttryck. Mia skulle få vänta i två timmar. Så kom hon att tänka på visitkortet igen och letade reda på sin vanliga mobiltelefon som legat avstängd i hennes handväska och således borde funka. Hon fick en idé. - Hej jag heter Mia. Minns du när du skjutsade mig hem från hotellet i Z-stad för så där tre månader sedan? Efter din representationsmiddag. - Jodå. Det var lite jobbigt. Du fortsatte väl inte att prostituera dig väl? Du verkade inte vara den typen, så jag kände hur du jobbade med att få till en vettig livsföring. Jag minns dig väl. Jag är ingen hora! sa du ju rakt ut. Jag hade tänkt svara att jag inte var någon torsk, men i min ålder är det väl närmast självklart. Hur har du det? - Jo, det är fortfarande väldigt jobbigt med mamma hemma. Du sa att du skulle fundera på om du kunde fixa en lägenhet eftersom jag och Lillan behöver lite omväxling. Hon är 15 månader nu och börjar märka hur obehagligt hennes mormor luktar. Hon fungerar inte som barnvakt mera. - Snälla nån. Det har jag glömt. Men det slog mig att min sommarstuga faktiskt hålls uppvärmd nu, eftersom jag då och då övernattar där. Ett litet konsultuppdrag i trakten är orsaken. Men den ligger långt hemifrån. I närheten av X-stad. En granne har nyckel och kommer att titta till dig om du vill bo där några dagar. Det är lite ostädat, men annars är vattnet på, liksom strömmen och som sagt värmen. - X-stad sa du. Snälla, det är ingen omöjlighet. Skulle du vilja låta mig och Lillan stanna där några dagar? Jag kan storstäda den om du vill. Snart ska den väl nyttjas som sommarstuga igen? - Det tackar jag för. Du ber så bevekande, så jag kan inte säga nej. Särskilt med tanke på städningen. Men det behöver du inte. Det gör min fru ändå, vare sig det behövs eller inte. Det finns lite mat i kylskåpet och om den inte hunnit bli för gammal så får du förse dig. Jag ska förresten ringa handlar’n och säga att du kan handla lite basvaror på mitt konto. Max 300 kr. Jag ringer grannen så du får lite hjälp. Funkar det så sms-ar jag hur man tar sig dit. Mia, som ju var kvar i X-stad ändrade alla planer. Sommarstugan låg ju nära! Under sina månader på hotellet hade hon fått många kontakter med torskar som ville ha henne igen. Hela natten. Först ringde hon sin mamma som motvilligt accepterade att ta hand om Lillan ytterligare en tid. Sedan började försäljningen. Varje torsk var intresserad. Mia skulle återkomma nästa dag med vägbeskrivning om allt skulle funka med hennes ”mammas sommarstuga”. Det var enbart ”whole night” som gällde. 3000 kr per natt! Plus 2000 kr för varje extra kund som medfördes i bilen. Annars skulle det bli för mycket trafik. Här skulle tjänas pengar och festas. Sedan gick hon tvärs över gatan och köpte två boxar rödvin och en flaska vodka. ”Whole night” skulle inledas med vin, sprit och hångel som skulle bli allt grövre. Sedan bjöd hon på allt! Var det sagt. Vodkaflaskan tänkte hon hålla lite i. Den var främst tänkt att tömmas i ett svep med hela asken med sömnmedlet som hon hade fått. Om hon skulle behöva ta livet av sig, skulle Lillan ha en rejäl grundplåt. Tills hon var etablerad i stugan skulle hon hålla sig nykter. Hon fick ju inte lukta alkohol när hon hämtade nyckeln hos grannen. Medan hon väntade på sms-et läste hon igenom instruktionerna från sköterskan. Hon måste se proper ut ett tag till.