Mia kände sig borgerlig. Inte villa. Inte Volvo. Men vovve. Hon lämnade Eva och Pelles stuga samtidigt och de vinkade till varandra. Ärbara, duktiga Eva vinkar glatt till ludret och horan Mia, som dessutom är alkis. Hon funderade mycket på varför man bryr sig om andra. Inte bara kör sitt eget race med list och dold agenda. Det är ju ändå egoismen som styr allt. Mia tyckte att det kunde ligga något i frågeställningen, men att den kändes meningslös och tråkig för tillfället. Den lille vovven som hon döpte till Latjo var jätterar. Åh, vad hon tyckte om den! Vad Lillan skulle bli glad! Den tittade lite ängsligt på henne ibland. Inte konstigt. Mia var ju det enda han hade här i världen och log tillbaka. Den verkade förstå ett mänskligt leende. Allt hängde på Mia för hans del, och han verkade förstå det.

Mia kände efter hur hon mådde för övrigt. Ölen från i förmiddags hade hållit henne på humör hela dagen, men nu kände hon suget. Hon ville inte må dåligt och bli sur. Men det kom krypande. Stackars lille Latjo. Snart blir matte sur. Då är hon inte rolig.

När Mia kom till en korsning, ganska nära Emils stuga tog hon en annan väg. Promenader med hundar ska vara långa. Lille Latjo verkade inte tycka illa om det Han sprang så långt snöret tillät. Än åt höger dike och än åt det vänstra. Mia hoppades att hon kunde njuta av detta lilla liv, för att distrahera tankarna på ett par glas vin. Så möter hon fru Boman. Nu tänkte hon uppträda borgerligt och hälsade lite 1800-tals sirligt. Fru Boman log och undrade lite varför. Emils granne hade berättat lite för henne om underligheterna i Emils stuga, men inte så mycket. Båda stannade.

- Är du stolt över din lilla vovve?
- Jätte! Tack så väldigt mycket för hjälpen. Han verkar gilla att promenera och tittar då och då på mig med stora ögon.
- Ja, visst är han fin. Ta väl hand om honom. Blir det problem så kanske någon annan kan bereda honom ett bra hem.
- Varför skulle inte jag kunna det?
- Förlåt mig, men jag fick intrycket att du har det knapert och en massa problem. Var det fel.
- Eftersom vi inte känner varandra mer än vi gör så kanske vi kan ta det när det är mera passande. Vi har nog alla problem som är mer eller mindre svåra att hantera.
- Ja. Så är det nog. Klok flicka du. Hur gammal är du?
- Tjugoett år. Och du?
- Femtio plus.
- Som är…
- 58! Om det ska vara så noga!
- Du ser inte en dag äldre ut än 40!
- Du pratar som du vore minst 50 själv. Idel artigheter. Bara luft. I din ålder var jag mycket mera konkret. Vad sysslar du med?
- Jag är arbetssökande.
- Som vadå?
- Vad som helst. Jag har ett barn att försörja. En dotter på 15 månader.
- Och så går du här med en hund.
- Självklart har jag barnvakt. Min mamma sköter henne. Vad sysslar du med själv?
- Jag är pensionär.
- Vid 58 års ålder!
- Nu tangerar vi mina problem. Ska vi inte strunta i varandras problem och följas åt en bit.
- Visst.
Samtalet tog slut. De gick båda sida vid sida och sa bara något enstaka som hade med deras båda hundar att göra. Plötsligt sa fru Boman.
- Du! Jag måste hem. Vi ska äta och sedan var det något på TV som min man ville se.
- Då går vi väl hemåt. Jag har också saker att pyssla med.
- Vadå?
- Sa vi inte att vi hade slutat prata om varandras problem? Tack igen för hjälpen med Latjo.

Mia promenerade också hem. Hon hade nästan glömt att hon hade struntat i en kund. Hon hoppades att han hade åkt hem. Hon var ju fyra timmar sen nu. Hon närmade sig stugan och såg ingen bil. Det bådade gott. Hon tänkte läsa på om hur hon skulle göra när suget efter vin blev besvärande. Hon tvivlade på att hon skulle klara hela nästa dag utan en droppe. Så slog det henne att hon ju hade ett självmord att planera. Sedan att de båda vinboxarna som hon gett bort låg i Evas nästan genomskinliga sopsäck. Var de tömda ordentligt? Det brukar finnas en skvätt kvar när folk slänger dem. Sedan gick tankarna till hur skulle hon sammanföra Lillan och Latjo? Hur har hon det egentligen, Lillan? Hon gick in på verandan och satte sig att både njuta av solnedgången och att ringa till sin mamma.
- Nu kommer du hem!
- Jaså, vad har hänt!
- Jag orkar inte med Lillan mera. Jag är sjuk
- Men se så….
- Kom hem! Du behöver hjälpa din gamla mamma också!
- Hur är det med Lillan?
- Hon är sjuk också. Ligger bara och skriker.
- Du, jag ringer Emma!
- Kom hem!
Hon var tvungen att ringa Emma. Det tog emot trots att Emma så troget hade ställt upp. Hon hade bönat och bett att Mia skulle sluta upp med både alkohol och prostitution, men ändå hjälpt henne så hon kunnat fortsätta med bådadera. De hade inte pratat med varandra på en dryg vecka. En vecka som hade känts som en evighet.
- Hej Emma, det är Mia
- Det hör jag väl?
- Hur är det fatt? Du verkar alldeles uppriven!
- Jag borde inte lägga mig i men Lillan var ute och gick på egen hand idag. På torget! Jag tog henne i handen och ledde henne hem. Din mamma fräste bara något och drog in henne och stängde dörren. Hon hade kunnat bli överkörd! Inte ett tack fick jag!
- Det är lite därför jag ringer. Jag är på ett hem och får behandling mot alkoholism, och behöver lite hjälp med Lillan.
- Så du vill att jag ska ta hand om henne?
- Ja Emma. Och är det så att jag inte klarar det här så vill jag att du adopterar henne. Vill du det?
- Är det så illa med dig Mia? (Nu brast det för Emma och hon började storgråta)
- Jaa …
- Jag vet hur det är med dig men jag får inte samma kontakt med någon annan. Sedan du började som …
- …hora
- Ja, så har jag försökt hitta andra väninnor på nätet. Jag har hållit på i tre fyra månader nu, men det är med dig jag kan sitta och prata om livet. Killar, mensont, jobbproblem och allt annat. Du är den enda jag kan vara öppen mot.
- Har du försökt med killar?
- Inte sedan du började …
- Jag fattar vad du menar.
- Jag var hos doktorn igår och sa att jag var deprimerad. Han skrev ut några lugnande tabletter, men sedan var jag ensam igen. Kan man hälsa på, på det där hemmet?
- Inte första månaden. Då måste man vara så väldigt fokuserad.
- Jag förstår. Du det känns som ett jätteförtroende att ta hand om Lillan. Jag går över med detsamma. Det var nog det bästa som hänt mig idag. Ta hand om dig Mia.
Efter det bröt hon helt enkelt samtalet. Emma hade passat Lillan många gånger, men nu gällde det något mycket viktigt. Mia skulle bli nykter, och Lillan trivdes ju bättre hos Emma. Mia kände att läget var under kontroll. Men ville hon verkligen ta livet av sig. Något sa henne att dagen aldrig skulle vara så här fin, om ödet ville döda henne. Hon kände det som lite ödesbestämt, och tyckte fortfarande att idén att prostituera sig, gå ner sig, förgifta sig och dränka sig … skulle vara en befrielse. Trots den fina solnedgången. Trots allas omsorger. Och trots Laban, som tycktes vilja ha kontakt igen. Hon såg att Latjo nosade på dörren in till själva stugan. Hon öppnade den och Latjo smet in. Själv satt hon kvar en stund och såg sig omkring. Det var en härlig kväll. Hon hörde att han tuggade på något och kom att tänka på den där pizzan hon hade köpt på morgonen, och gick in.

- Men vad i hel …
- Har du ätit upp hela …
Plötsligt drar någon en stol på golvet bakom henne. Mia vänder sig om och ser en vänlig man. Som det såg ut i första ögonblicket.
- Nej Mia. Det har jag. Så sen du är. Jag har sena passet i garderoben idag och hade du inte kommit nu så hade det inte kunnat bli något knull. Måste åka snart. Passade på att äta medan jag väntade. Det borde ingå i priset. Jag har allt sett dig i den andra stugan där borta. Att du kunde ro! Det visste jag inte!
- Jerka?! Dra åt helvete. Vad gör du här?
- Ska knulla med dig.
- I helvete heller.
- Jo, det är jag som har gjort upp om 2000 kr för en avsugning. Vad gillar du min skånska accent?
- Så du har lurat mig. Den där Sixten är alltså du.
- Jepp!
- Jag är inte det minsta upplagd. Hade jag vetat att det var du så hade det inte blivit affär! Försvinn!
- Horor gör som de blir tillsagda! Så där vill jag inte bli bemött! Affär är affär!
Mia tittade på Latjo som åt upp de sista resterna av pizzan som hamnat på golvet. Så tittade hon på den hånleende Jerka som ställt sig i dörren så hon inte kunde rymma fältet. Det skulle för övrigt inte vara någon lösning på den otäcka stämning som nu låg i luften.
- Var förnuftig nu Mia. Här är pengarna. Fyra stycken 500-lappar. Jämna pengar. Sätt dig på stolen där så kommer jag närmare … och närmare. Du vet hur man gör!
- Håll käft och försvinn! Väste hon, men satte sig ner och böjde sig framåt med ansiktet i händerna.
Mia ville inte väcka uppseende genom att skrika. Grannen kunde mycket väl följa förloppet. Om han var hemma. Vems parti skulle han ta? Men så såg hon att rullgardinen var nerdragen. Jerka hade ytterligare någon plan. Någon väldigt otäck, kände hon på sig. Han skulle aldrig betala de 2000 kronorna som han viftade med. Han tog för sig bland hororna på hotellet utan pardon. Något lurt var det. Skulle hon gå med på hans ”affär”? Skulle det betyda något?
- Du behöver inte vara så tystlåten Mia. Jag kom ner från gästrummet nu, när grannen gick iväg. Han var ordentligt påklädd, så han skulle nog inte bara gå ut med soporna.
Mia tänkte att om hon skriker på hjälp så hörs det nog långt i den totala tystnad som rådde ute. Men då bränner hon alla skepp. Sätter hon dit Jerka för försök till våldtäkt så kan hon inte jobba på hotellet mera. Det var trots allt hennes största födkrok. Hon tänkte lirka med honom.
- Men varför åker du ända hit för lite sex. Det finns ju minst tre till på hotellet!
- Därför att du är bra Mia. Lite för bra! Vi tänkte höja priset för dig, men så kom du inte. Din nya hallick svarade i telefon när jag ringde i måndags. Eller var det söndags. Vi hade jobb åt dig, men du kom inte Mia. Ett viktigt jobb. Du ringde inte ens. Sug av mig nu.
- Du ringde på den där stulna telefonen. Varför gjorde du det? Jag var på sjukhus!
- Utan telefon? Dra en bellmanhistoria i stället!
- Jag glömde den i bilen när jag gick in på sjukhuset.
- Det var en dålig bellmanhistoria, Mia
- Sluta med det där Mia, Mia, Mia
Han stod nu alldeles framför henne och hon tvekade om hon skulle dra ner hans gylf, i alla fall. Knappast. Hon skulle inte bli av med honom så lätt, ändå. Nu blev hon allvarligt rädd. Den där taniga fjanten var nog trots allt bra mycket starkare än hon och hon bestämde sig.
- Hjäää….lp!
- Ingen idé Mia. Jag släpper inte greppet om din strupe förrän du lovar att vara en snäll flicka. Sug av mig nu.
Mia kände dödsångest. Han hade satt sig gränsle över hennes knän och låste hennes armar i ett järngrepp. Hon tittade honom bedjande i ögonen sedan han släppt taget om strupen. Sedan släppte han hennes armar. Hon tog sig om halsen. Hon hade inte kunnat andas på en lång stund. Sug av mig nu, Mia, sa han lika retligt lugnt som tidigare.
- Då får den väl åtminstone stå…
Han reagerade inte verbalt på Mias invändning. Intill stolen där han hade beordrat Mia att sätta sig stod en byrå. Ovanpå den låg en kraftig tejprulle, med ena änden lite utdragen, och i nästa ögonblick hade han virat den kraftiga tejpen om hennes mun, utan att hon kunde hindra det. Nästa tejpvarv gick bakom ryggstödet. Mia försökte hindra honom med sina armar men fick då ett slag på ena överarmen så hon trodde att den gått av. Snart var hennes ben också fasttejpade. Till stolsbenen.
- Om du inte suger av mig. Vad ska du då med munnen till? Varför krångla så, Mia. Ni kvinnor är så otacksamma. Ta emot vad vi män har att erbjuda. Tacksamt. Det är inte alla som får det! Men jag ska hjälpa dig ändå. Vi är ju kollegor.

Jerka berättade att han både hade läst avskedbrevet till Emma och det hopknycklade pappret på golvet. Det om hur Laban åkte fast och miste jobbet, medan han väntade. Mia förstod att det var allvar, men hon fattade inte varför han stod och pratade så länge. Hon skulle sexmördas, det var ju uppenbart. Jerka konstaterade kallt att alla har problem. Särskilt hallickar.
- Låter du din hallick använda min fina telefon som du fått låna. Väldigt respektlöst, Mia. Heter man dessutom något så fånigt som Laban, så får man skylla sig själv, gick han på.
- Det rår man väl ändå inte för!
- Skit i det! Du är snäll mot mig, Mia. Och därför ska jag vara snäll tillbaka. Vi behöver ett kvinnolik. Och då passar det ju bra att vi har gemensamma intressen. Du och jag. Saken är den att eftersom du aldrig ringde tillbaka, så har vi problem. Marknaden vill ha en förklaring till varför inte hotellets bästa hora dyker upp när de kommer på visitation. Vi har marknadsfört dig hårt och kände oss som värsta loosers. Vår bästa hora hade gått till en annan hallick när vi hade fått prominenta utländska gäster! En hallick på gatan. I en gammal bil. Det var verkligen inte populärt! Vi måste se till att vi uppfattas som handlingskraftiga och seriösa. Rehabilitera oss. Annars mister vi agenturen, sirru. Marknaden måste kunna läsa om dig i pressen. Om dig som lik.
- Mmmm
- Vi hade ett styvt jobb med att leta upp dig här ute i ödemarken, men fick en trevlig överraskning. Att du ska ta livet av dig, det förbättrar ju läget väsentligt. Det spelar oss rakt i händerna. Vi behöver ju inte ens få det att se ut som ett självmord. Det är ett självmord. Till marknaden säger vi att vi är proffs på att arrangera självmord, och det imponerar kanske. Vi behöver status nu Mia. Vi vill gärna dig Mia. Kollegor emellan. Det är proffsigt. Det enda vi begär är att få påverka timingen lite. Jag läste på pappren att du behövde pengar till Lillan. Det fixar vi. Jag lägger de där 2000 kronorna i er brevlåda när vi är färdiga med varandra. Är vi överens? Du får gärna ta livet av dig hur du vill, bara du gör det nu.
- Jag har ångrat mig, pustade Mia, sedan Jerka hade lirkat undan tejpen så hon kunde prata lite.
- Då blir det mord i stället, Mia. Trist! Kom igen, Mia. Var inte dum. Och då blir det inga pengar till Lillan. Den där båten du rodde. Var den en del av din plan? Att du dränker dig långt ute till havs skulle vara det bästa för oss.
- 2000 kr är ett hån! Minst 30000 kr behöver hon om det ska bli något.
- Borde inte vara något problem. Vi har ditt kontonummer. Jag slår en kort signal. Är vi överens sedan? Det vore väl skönt om Lillan kommer i bättre händer än dina?
Mia nickade sakta.
- Men jag vill ha bevis. Finns det inga andra sätt? Jag vill inte.
- Jag kollar.
Efter ett samtal sa Jerka.
- Vi antar ditt bud. Deal?
- Snälla, jag suger av dig om det kan vara en lösning. I morgon också. Alltid när du vill.
- Har du ändrat dig, Mia? Så ska du väl inte förnedra dig?
- Snälla!
- Funnes det andra sätt så vore ingen gladare än jag. Det här är inte kul för någon. Bara nödvändigt för affärerna. Ta telefonen här och kolla ditt konto. Men inget 112. Då måste jag döda dig genast.
Mia konstaterade att pengar hade satts in på hennes konto. Till hennes stora förvåning. Det handlade tydligen om mycket större pengar runt hörnet. Hon insåg allvaret i situationen, och försökte återvända till tanken att självmord vore en befrielse. Men nej! Inte nu längre. Detta var en avrättning. Hon kände sig chanslös. Minsta smärta gällde.
- Jag hade inte tänkt dränka mig nykter. Har du någon sprit?
- Tyvärr. Det är en rimlig begäran, men tyvärr.
- I stugan där borta hade de fest igår. Det ligger en massa vinboxar i deras sopsäck. Kan vi inte samla ihop det så det alltid blir något. Det är ju mörkt nu så ingen ser ju hur vi rotar.
- Nu är du samarbetsvillig, Mia. Jag tejpar fast dig igen och kollar själv.
- Jag kan väl följa med? Vi tar med en kniv och en sax så vi kan suga upp slattarna!
- Men suga? Du? Det ville du ju inte nyss! Sa han med sitt fula hånleende. Jag tar med verktygen, och för säkerhets skull tejpar jag ihop oss. Hand i hand! Rart va?
Innan han tejpade ihop dem tog han på sig en lång rock med något stelt i. Mia var vänsterhänt så att han tejpade sin högra hand med hennes vänstra, kunde möjligen vara en fördel. Trots allt tittade sig Mia omsorgsfullt omkring och sökte lösningar. Kanske kunde hon få honom till bryggan och båten. Den hade kölen i dyn där den låg men kändes betydligt rankare sedan den kom ut på fritt vatten. Kunde hon dra med sig Jerka i döden kändes saken nästan ok! De knallade iväg hand i hand. Vid sopsäcken tejpade han ihop henne vid vristerna. Lite löst så hon kunde gå sakta. Det fanns bara de två vinboxar i sopsäcken. De som Mia själv hade köpt.
- Vilken tur Mia! Ditt favoritvin. Och visst verkar det vara en liten slurk kvar i båda.
Jerka hällde upp vad som fanns kvar i en slängd men ändå hel plastmugg. Ungefär ett och ett halvt vinglas. Långt ifrån vad hon hade hoppats på.
- Vi kan väl sätta oss på terrassen och gå igenom resten. Var hade du tänkt dränka dig?
Mia kunde inte göra annat än vad Jerka beordrade henne. Hon orkade inte göra motstånd, men drack och kände att det var välgörande. Som en sista måltid. Det passade extra fint i kvällskylan. Hon var nu samlad som inför en avrättning. På schavotten med bundna händer, nästan. Men hon grät inte. Hon visste att hon snart skulle domna bort av kylan och troligen bli medvetslös ganska fort. Allt skulle ju faktiskt bli som hon tänkt sig så sent som tidigare under dagen. Fast beslutet hade ju luckrats upp! Det kände hon nu. Och 30 000 kr till Lillan! Emma borde känna det som en sista rejäl handling från hennes sida. Men Jerka skulle med till andra sidan.
- Du såg avskedsbrevet. Postar du det efteråt? Kuvert och frimärke ligger i samma plastkasse som pizzan låg i.
- Självklart. Det vet jag redan. Det är ju perfekt för alla parter!
Så kom Mia på den rangliga bryggan och att den lösa pålen fortfarande satt på sin enda spik. Ytterligare en öppning hoppades hon.
- Ska vi ta båten? Och ro långt ut.
- Är nog ingen dum idé. Kanske. Vi kan testa. Men inga konster nu! Jag tar geväret och du ror. Jag tejpar fast dig vid årorna så du inte hittar på något.
Han visade upp insidan på sin rock. Där fanns ett kraftigt hölster så han kunde ha geväret plus en del annan ”rekvisita” gömd där.
- Vill du åka fast? Vore du förståndig så skulle du samla ihop all tejp och slänga det i sopsäcken. Polisen är inte dum!
- Inte du heller, Mia
Han osäkrade geväret och beordrade Mia att samla upp alla tejprester och slänga dem. Mia lydde, men slängde rullen också.
- Ta upp den igen!
- Varför? Jag ville ha dig tejpad till årorna i alla fall. Jag kan ta bort de sista tejpresterna själv, när vi är klara med varandra.
Sedan beordrade han Mia att lossa förtöjningen och sätta sig vid årorna. Han såg att Mia rörde sig försiktigt sedan han hade märkt att bryggan var ranglig. Han anade Mias försåt och var ytterst försiktig. Själv satte han sig varsamt i aktern där han hade stöd av båtens båda sidor. Mia såg hur ovant han rörde sig, men han riktade hela tiden geväret mot Mia. Båten gngade inte så mycket då kölen tog i den dyiga bottnen. Jerka tyckte det kändes bra att börja med en roddtur. Hon tittade noga åt alla håll för att se om det kunde finnas någon öppning. Hon dröjde in i det sista med att ro ut. Hon lirkade hela tiden med tejpen runt vristerna. Hon hade ju kunnat gå med det, men inte springa.
- Nu ror du sakta och fint tills vi är mitt ute på fjärden.
- Hur har du det med kärleken själv då, Jerka. Du knullar ju bara.
- Skit i det du.
- Kanske du behöver något tips. Du är inte precis idealisk i ditt sätt mot kvinnor.
- Ska du leva ditt liv kärlekslöst, som jag?
- Skit i det du. Ro nu!
- Har vi någon brådska?
Jerka tog upp telefonen utan ett ord och ringde en kompis som tog nattpasset i hotellets garderob. Samtalet tog max fem sekunder. Hela tiden hade han geväret riktat mot Mia
- Idiot. Där rök ditt alibi! Haha! Mumlade Mia bakom tejpen som Jerka hade petat på plats igen.
- Jag sa inget om vad jag skulle göra. Ro nu.
- Om skottet går av oavsiktligt så är det mord. Kan du inte lägga ifrån dig geväret på durken!
Jerka svarade inte, det var svårt att uppfatta vad Mia sa, för tejpens skull. Men han tittade på tejpen runt hennes vrister och lade ner geväret. Mia kom inte på något mera som kunde ge henne tid. Hon kunde inte komma på vad hon skulle ha tiden till. Hennes ögon fuktades och hon sköt sakta ut båten från bryggan. I färdriktningen gjorde dyn inget motstånd att tala om. Det var en kall kristallklar natt med fullmåne. Totalt vindstilla. Mia tog ett första årtag.
- Styr däråt, beordrade Jerka, som nu kände att båten var betydligt mera rank än han först tyckte.
- Mmmm
- Ro försiktigt

Mia kastade en blick föröver. Där såg hon en av de båda prickar, alltså sjömärken, som hon tidigare under dagen skull ro emellan för att testa hur fort hon kunde ro båten. Hon styrde mot den ena av dem. Sjömärken står för grund, tänkte hon. Kunde det betyda något positivt för henne? En sista chans?
Hon rodde sakta framåt. Ingen sa något. Årtagen togs långsammare och långsammare. Jerka iakttog henne noga så han kunde ro tillbaka. Efter en lång stund passerade hon pricken i mycket sakta fart. Hon såg grundet i månskenet. Inte själva grundet, men hon visste att det var där genom att det växte sjögräs som nådde upptill ytan. Grundet var troligen utbrett. Kanske en meter djupt? Hur kunde det hjälpa henne?

När hon hade passerat grundet tänkte hon kasta sig över Jerka, trots tejpen runt vristerna och munnen. Då skulle båten med all sannolikhet kapsejsa. Hon slängde först i en åra för att distrahera honom. Men han sträckte sg efter den så den inte flöt bort. Sedan reste hon sig så båten vinglade till och tog ett steg mot honom. Tyvärr kapsejsade inte båten, och hon kom inte åt Jerka på något effektivt sätt. Han styrde lätt hennes utfall så hon föll i vattnet över ena sidan på båten. Hon försökte men lyckades inte dra med honom. Hon kände genast hur Jerka ryckte till så den tejp som den andra åran var fastsatt med lossnade.

Nu var hennes händer fria. Hon planerade febrilt. Jerka skulle med. Hennes sista insats i livet! Vattnet löste snabbt upp tejpen runt mun och vrister. Hon dök genast under båten för att gömma sig och kanske hålla huvudet över ytan, dold av den skarpa fören. Ett tag skulle det klara sig. Det lyckades. Mörkret gjorde ju att det skulle vara svårt för honom att se att hon verkligen drunknade. Det måste ju vara viktigt för honom. Han räknar väl med att hon sprattlar ett tag innan syret i lungorna tar slut. Skulle han leta efter henne så skulle han tvingas titta nära vattenytan. Vore hon då på samma sida av båten som han så skulle hon rycka till ordentligt och få med honom i döden. Men det fick gå fort. Det var iskallt.

Hon slog i botten! Sedan bottnade hon inte åt ett håll. Där var det inte grunt längre! Tydligen en klippavsats under vatten! Hon höll lätt munnen över ytan för att ta nya andetag. Dök. Brydde sig inte det minsta om kylan. Ännu. Hon anade av båtens lutning på vilken sida han uppehöll sig. Det var på den sida det var djupt! Hon sträckte försiktigt upp ena handen, visste att relingen var väldigt greppvänlig, tog sig mot sidan på båten och ryckte till med bägge händerna. Båten tippade kraftigt, slog nästan runt, vattenfylldes och tippade tillbaka. Den låg nu i marvatten med bara någon centimeter av relingen över vatten ytan. Nästan utan bärkraft. Hon hörde plumset när Jerka hade ramlat i. Hon sam tillbaka upp på andra sidan och tittade Jerka rakt i ansiktet där han skräckslagen höll sig i relingen på andra sidan. Han verkade inte kunna simma!
- Så ful din frisyr har blivit! sa hon och hoppades att hennes hull skulle göra henne mera uthållig än tanige Jerka.
- Jag ska dränka dig! sa Jerka så kaxigt han kunde.
Det lät inte övertygande tänkte Mia som nu var mera orolig för kylan än för Jerka, som saken hade utvecklat sig.
Mia som hade grundet under fötterna lyfte båtrelingen en smula och såg skräcken lysa ännu klarare i Jerkas ögon eftersom hans flythjälp, relingen på andra sidan då kom under vatten. Jerkas händer skakade mera av kölden än Mias och hans ben och fötter flöt in under båten. Han hade svårt att hålla huvudet över vattnet. Han tunga rock gjorde nog sitt till tänkte Mia. Han försökte flytta sig längs båtsidan för att komma runt och komma åt Mia. Mia gick honom till mötes på ett snarlikt sätt för att inte avslöja att hon hade ett grund att få stöd av. Hon såg till att båten inte flyttade sig nämnvärt, och låtsades vilja ta fajten i vattnet. Då och då lyfte hon relingen så Jerka skulle hållas under kontroll. Han verkade inte vara särskilt vattenvan.

Hans gevär låg på hennes sida av båten. Hon fick syn på det och sträckte sig efter det. Jerka försökte hindra det men kunde inte då han låg djupare i vattnet. Hon hoppades att det skulle fungera trots vattnet, släppte båten ett ögonblick, siktade och avfyrade ett skott. Rakt genom huvudet på honom. Det ekade länge i den tysta natten.

Jerka försvann genast. Troligen för den tunga rocken och allt som var i den. Det var dödstyst. Nästan. Mia slängde geväret och drog båten längre upp på grundet tills det tog emot och försökte tömma den på vatten. Det gick dåligt. Kylan gjorde henne allt stelare. Hon såg inte heller årorna och frös som en hund. Det kändes att hon snart skulle bli så stel att hon antingen skulle drunkna eller frysa ihjäl. Eva hade sagt att vattentemperaturen var cirka 10 grader, tidigare på dagen.

Vid Eva och Pelles brygga stod en liten hundvalp och skällde hjärtskärande.