Det fanns en tid när jag bodde i rum som var fängslande
Väggar av rädsla höll mig på plats i en värld som kändes svår
Golvet under mina fötter var bräckligt och verkade ge vika om jag rörde mig
Det fanns sprickor i taket men det var sällan ljuset hittade in

Jag var svart av ångest och strök efter väggarna blind av mitt eget mörker
Tiden var en stor rostig klocka mitt i rummet som lovade att allt skulle bli bra
Ett monster i kedja matade jag med bitar av min kropp

Tills det var nog och jag strypte det med krafter jag aldrig haft
Fick lära mig att frihet kan vara ensamhet
Att glädje och möjligheter kan vara skrämmande stort
Och kärlek kan vara ett hot

Så jag väckte min vän och hoppades att vi lärt oss att umgås på ett bättre sätt
Gav honom små tuggar av mig själv på nytt
Svärtade ner min kropp tills jag kände igen mig själv
Såg murar resa sig runt mig till ett tryggt fängelse
Men de blev snabbt så höga att solen inte hittade in och jag suckade djupt

Spottade i händerna och spöade mitt monster igen
Skrattade och slog tills det var blod överallt 
Somnade med solen i ansiktet trött