Jag grät inte när jag såg dig död. Du såg ganska harmonisk ut, sömnen hade äntligen infunnit sig. Rynkorna hade suddats ut, din hy bleknade och du började bli kall. Din vän satt bredvid dig, svor och sa runda ord och påpekade att ni båda under livet hade haft mycket hyss för er och han sa att du skulle gillat att höra hans grova skämt.

Ölburken stod på parkettgolvet, men din vän undrade över whiskyn, men den hade din syster hällt ut i badrummet och låtsades att den var slut och då log jag för mig själv och tyckte att det var riktigt bra.

Jag kan inte säga att jag önskade dig döden, det gjorde jag inte, men du var inte en människa som visade stor empati, ibland var du ganska kall och det hände att du hatade stort! Då flög det mesta ur din väg, även de som höll dig nära! Du visste var jag stod, jag var inte tyst, dina problem gillade jag inte, men jag lärde mig under åren att hålla tyst! De som stod dig nära valde att stanna kvar och det fanns ingen anledning för mig att påpeka alla fel du gjorde, du fanns på tryggt avstånd från mig och det var lika bra det.

Det hände att du bar blod under dina naglar, dina ögon blixtrade ofta och fanns jag i närheten så försvann jag snabbt när jag i luften kände spänningar och att kanske kränkningar var på väg. Du var ingen jag valt i mitt liv, men jag var tvungen att acceptera att du ibland korsade mina spår. Jag ska inte säga att du var ond, men med sprit i kroppen blev du hemsk, det gick att känna i luften när nästa knytnäve var påväg.

Nej, jag önskade dig inte döden, du var en ganska ensam man, även om din kära fanns där för dig, krypandes inför dig och bugande och med huvudet sänkt mot marken. Men sist du hotade, då stod min bror upp och sa åt dig att nu jävlar, nu jävlar håller du käften innan du åker in i väggen, det var enda och första gången du var rädd. Du skakade som ett asplöv och sa att du kanske skulle behöva ringa polisen, min bror skrattade och sa "ring för helvete, det var sista gången du hotade, ring, bara ring". Jag visste det, du ringde aldrig, men den här gången tog du det på allvar, du förstod att nu tar vi inte mer och tack gode gud för det.

Dina sista månader i livet var du lite lugnare, kanske till och med lite mer ödmjuk och det hände att du frågade mig "Hur mår du idag", ibland såg jag även ett leende. Du till och med frågade hur mina barn mådde och hur mycket jag än hatat dig och velat att du skulle dra dit pepparn växer, ja så såg jag nu hur liten du var. Innerst inne så fanns där någon känsla, en ödmjukhet jag aldrig sett och ett uppriktigt leende. Jag förstår att det var ditt sätt att säga "Förlåt mig, förlåt"..

Jag grät inte när jag såg dig död, men just där idag, då kände jag att jag kunde förlåta dig, ja jag förlåter dig för alla dumheter och alla elaka saker du har gjort, jag förlåter dig...