Det här är en sorts bok som jag har skrivit. Kallar mig för han och för en sorts automagisk skriftställning över vad som händer inom mig. Ibland i litterär form, ibland nära sanningen, ofta extremexpressiv likt en tonårig nihilst. Har diagnosen asperger. Gråter aldrig, fast säkert en hel del mer än de flesta andra människodjur. Eftersom jag ser så mycket film, minst två om dagen sedan jag var tretton och jag börjar nu närma mig hösten där minnet är ett minne blott så känner jag känslor till scener med bakgrundmusik som undermeningsförtäljer härligt övertydligt att nu är det sorgligt, tragiskt eller vackert. Då gråter jag. Grät en gång i sjutton timmar, loopade en scen ur Werner Herzogs Cobra verde där negroida östrogenfödda i åldern då allt snart slår ut sjunger tillsammans med en sådan utomkroppslig originalitet, med rafinerande, mystisk, genuin attitydstörning rör sig deras spänstiga svettiga kroppar med en självsäkerhet i organismens innersta vibration, det sexuella elementet är av gästfrihet; så sexuellt något asexuellt någonsin kan bli. Vidare beskrivning av scenen skulle bli lika bombastisk, platt och fånig som precis nedtecknat, ovanför - då sann skönhet är sådant som förgör.