Bakom byrån i det rum där tiden
stelnat. Där gröptes jag ur.

Du frågar. Mitt svar synes som en lögn.



Den vuxna tron på
ansvarets boja. Hur vuxenheten inte
släpper tag.


Jag tar henne i fallet. Lägger henne
på bår. Viskar det hon skulle fått
höra. Höra då.



skrivbordet idag. Just idag. Ser
Linjerna i skivans Björk.



I det
gälla ljudet från skolgården. I
besvikelsen. Hon menar att den
gick att forcera fram. Hon såg den
i de andras blickar. De som försökt
och de som dessutom misslyckats.

Att bo i den i fyra år. Hon skrek den
där morgonen i det där nya livet.
Runt hans nötta tatueringar. Satt stilla
tyst och såg på. Hur en lycka bortriven
inte heller gick att ta på. Som en skugga
som en rädd hund. Hon hade visat honom
hur den såg ut. Han hade inte protesterat.
Med cirkulerande tunga hittade han
rätt. Till slut. Han hade sprungit runt henne.
som en trasig hund. Som en hemlös.

Dragit henne in i bilen genom hans
borttappade land. Vid toppen av Geir
angerfjorden. Hon tog honom i allt.
I kortspelet där leken flög genom tältet.

I de intellektuella lekar han inte stavat
första bokstaven i. Han var så enkel och
hon. Ja vad var hon?

Pappa skulle inte komma att tvinga
henne. Det var närapå att hon just
det hade önskat. I hennes nätters
drömmar tre år
senare tvingsdes hon upp. Kom aldrig.
Lyssnade inte heller.

Haspen till vapenskåpet.
laddade. Hon som aldrig
hållt i ett vapen gjorde allt det där
på egen hand.

Försvarade sig.



Som att tänka det finns människor
som kan förstå.


Kysste henne på vägen ut
Skrattade i blygsel för att
det inte längre går.

Det kommer aldrig
gå.

Inte med en pappa



Som när hon bad till
Guden enbart fyllda 21

För
honom. För
politiken. Hela världen. Så naiva.

Var de bara unga? Föräldrar till
varandra. Unga barn.


knögglade
ner egenhändiga dikter
i hans ficka. Så han aldrig skulle glömma


Det gjorde han inte heller. Har ännu
inte riktigt gjort. Länge visste hon
inte skillnaden alls. Mellan att önska
honom död och ha honom som
mest levande kvar.