Känslor och tankar trädda fint på ett snöre.
Ett snöre som snor sig in och ut i mitt medvetande, runt benen på allt det positiva och tillbaka mellan rötterna till min personlighet.

Väver min existens mellan varven och lurar ödet att följa.
Tunnlar under ytan blir fällor och det är mitt tankesnöre som grävt dem.

I skuggan föds inget nytt, men gammalt lever.

Ett lager till.
Perfekt.