Blom satt vid fönstret och tänkte på sin avlidna hustru. Hon har varit död i många år, och sorgen ville aldrig ta slut. Om och om igen målade han upp för sitt inre hur han träffade henne. Hur de började dansa, prata lite ansträngt och hur kvällen utvecklade sig.

Det var en midsommarafton för 30 år sedan. Hans vän och kompanjon hade sett en tidningsnotis om en till synes intressant logdans på Bråkö. Vad kunde det finnas för flickor där ute i obygden? De tyckte dessutom att namnet lät kul och åkte dit. Kompisen skulle hålla sig nykter och köra. Blom skulle supa till lite lagom. Det var ju midsommar och båda hade våta drömmar. Att vägen var illa belyst, slingrig och smal brydde de sig inte om. Det gjorde dem bara mera förväntansfulla.

Han såg henne genast. Verkligen inte mannekängsmal, men välproportionerlig och med väldigt fin hållning. Tjockt brunt hår. Och vilken utstrålning! Kaxig fast ganska liten till växten. Hennes syster var både större till växten och några år äldre, men systern underordnade sig tydligt sin lillasyster. Hon och hennes syster hade kommit till festen med holländska träskor! Sådana som håller emot om någon trampar ovanpå. De gjorde dem dessutom några centimeter längre. Han bjöd upp så fort han fick tillfälle.

De fick ett lite lustigt samtalsämne med anledning av hennes skor men han tordes inte skämta för mycket om symbolvärdet i detta. Han märkte att flickan hade integritet och var skärpt och verbalt slagsfärdig. Men hon tyckts ha skavsår av träskorna och dansade inte så smidigt som hon nog egentligen kunde. Efter ett tag såg han att hon var i sällskap med en pojke som verkade ganska omogen. Pojken satte sig hos henne ganska många gånger men blev sällan sittande länge. Det tände honom ytterligare. De båda systrarna masserade då och då varandras fötter, men pojken tog ingen notis om det.

Blom försökte göra sig intressant och bjöd upp många gånger. Han konverserade lite klumpigt men så gott han kunde. Han ångrade att han hade tömt sin fickplunta. Han ville ha henne! Han kände sig vänligt iakttagen av henne och på något sätt underlägsen. Men hon hånade honom inte utan svarade så samtalet inte tystnade. Hon hade full koll.

Han drog parallellen med damskor som ska vara mindre utanpå än inuti för att modemedvetna kvinnor lättare skulle kunna följa det föreskrivna skomodet. Här var det ju tvärtom! Vad tyckte hon om den synpunkten? Men han påpekade lite klumpigt att hon var så vacker att hon inte behövde bry sig. Orden föll inte riktigt som han ville och han såg att hon märkte hans osäkerhet och tittade ner. Troligen log hon. Hon genmälde efter en stund att de också var praktiska om man får någon danspartner som inte kan hålla tand för tunga när det behövs. Eller om han inte kan dansa stadigt och ordentligt. Så blinkade hon lite diskret mot honom.

-          En spark från dessa känns, oavsett var den träffar, sa hon eftertryckligt.

-          Ska jag känna mig träffad? Fick han till.

-          Nej, men jag har dig på kornet! Sa hon och sparkade undan ett vetekorn som hon hittade på dansgolvet när de just höll på att gå och sätta sig efter en dans.

-           

Han tittade noga på henne, så även på den andra ynglingen, som tycktes känna henne väl. Han bjöd upp ändå och dansade med henne när hon var ledig. En så fin flicka har naturligtvis en pojkvän, tänkte han, men var inte den sorten som lät en motgång automatiskt vara ett nederlag! Var de ett par?

Men visst var hennes skoval lite udda när man går på logdans! Samtalsämnet höll flera danser till. Det var hennes syster som hade kommit på idén, och hon gick med på hennes lite galna idé eftersom systern hade blivit ordentligt klämd på fötterna, på logdansen veckan före. Sedan följde en lång period när de var mestadels tysta och bara kommenterade musiken eller dansen någon gång. Den sista timman hade de knappt pratat alls med varandra. De hade lärt sig varandras små egenheter i dansstegen och njöt av varandras närhet. Så bröt hon tystnaden:

-          Du, viskade hon, kan du följa mig hem. Det är inte långt. Även om vi tar en liten förvillande omväg. Jag bor hemma hos mamma och pappa. Min pojkvän är nu så full så jag vill inte att han ser mig när dansen är slut.

-          Så vackra flickor ska inte behöva oroa sig. Klart jag följer dig!

Detta lilla samtal var det första de hade på länge. Det klack till i honom när hon tog till orda. Det glömmer han aldrig. De hade inte dansat uppseendeväckande många gånger under kvällen, och inte alltför nära, men deras närhet var tillräcklig för att han skulle komma att känna varmt för henne. Nu blev han ännu mera attraherad. Hennes lilla fråga var mycket välkommen. Han såg också att hennes pojkvän mest satt och hängde över en öl. Han fick sista dansen och försökte trycka henne hårt intill sig, men han märkte att det inte var vad hon önskade sig. Efter dansen började de därför helt enkelt promenera bredvid varandra. Inte ens ”hålla handen”, och det var kanske tur.

Inte heller glömmer han att pojkvännen, med några tvivelaktiga kompisar gensköt dem på hemvägen och hejdade dem. Han minns inte allt vad de sa, men stryk skulle han få. Det utlovades. Han minns också att flickan tog skydd bakom honom. Det kände han sig stolt över. Det blev aldrig något slagsmål, men stämningen var otäck. Blom lät Svensson prata. Han var stor och såg stark ut, och kanske var det därför som de ganska snart kunde gå vidare och blev lämnade i fred. Det uppstod ett slags tomrum när Blom lade sin hand på flickans axel och började gå.

Hade hennes förmenta pojkvän glömt det nu då? Det var ju 30 år sedan.  Det kände han sig osäker på, men han kände att flickan kanske blev hans, just då.

Han mindes nu hur han ganska resolut tog hennes hand. Det var inte ovälkommet, den här gången, det kände han. Den kändes så liten och fin i hans kraftiga byggarnäve. Det blev nu en annan dignitet i denna nya kroppskontakt jämfört med den vid dansen. Han sneglade ibland på henne, men hon tittade mest i marken.

Lite vemodigt försjönk han nu i tankar när han tänkte på resten av natten. Hur det hade blivit en alltmera förtrolig stämning mellan dem. Ett tag lät hon sin axel snudda vid hans kraftiga biceps. Hur avsiktligt det var fick han aldrig veta. Resten av promenaden skedde lite varsamt smekande, hand i hand. Men när han tänkte på fortsättningen blev han fortfarande lite generad:

Vid dörren till hennes föräldrahem, vred han sig mot henne så nära han vågade och frågade.

-          Är den där lurken verkligen din pojkvän?

-          Säg inte lurk om honom. Han har i alla fall varit det. Till och från. Ganska länge. Han dricker faktiskt inte så mycket i vanliga fall. De andra pojkarna här på Bråkö är mycket värre, och det tycker han också. Men de umgås ju, så man vet ju aldrig.

Det svaret tolkade han som en öppning om inte direkt en invit. Hjärtat bankade, han blev upphetsad och kramade henne nu ömt men lite plötsligt. Han mindes att hon inte nämnvärt kramades tillbaka, släppte därför greppet något och försökte kyssa henne. Hon vred bort huvudet och han kände sig påflugen. Han kunde inte dölja sina känslor. Men hon log lite mot honom. Han såg att hon försökte dölja det, och började hoppas.

-          Jag ska inte envisas, jag vet vad du har på fötterna, sa han förläget.

-          Om du visar mera vad du har på fötterna kanske du får ge mig en puss på kinden.

-          Vad menar du? På fötterna. Jag kände mig faktiskt rätt duktig som kunde avstyra bråket! Det är väl också att ”ha på fötterna”?

-          Ja, vad du har högre upp, än på fötterna märker jag redan!

Han hade hittills känt sig blyg men hade ändå styvnat mellan benen. Nu släppte blygheten och han svarade lite mera kaxigt. Han visste att rädda pojkar aldrig får kyssa vackra flickor.

-          Du var mig en oblyg en! Se det som uppskattning!

-          Jag syftar på spritångorna, som du nog har lite högre upp än där du har tankarna. Du är inte helt nykter heller!

-          Skulle jag ha spriten i håret? Du vet inte mycket om min fysionomi!

-          Tillräckligt för att inte sparka där du egentligen har dina tankar. Det kan ju komma andra tider.

Vad menade hon. Jo, hon var intresserad, men ville hålla honom på halster. Fina flickor gör så, tänkte han.

Det kom andra tider. Ganska med en gång. Blom fick leverera en puss på kinden och fick en tillbaka. En lätt kram följde. Mmm. Så tittade de på varandra. Länge.

-          Kommer du att ringa mig? I så fall så behöver du mitt telefonnummer. Eller?

-          Ska jag ringa dig? Det är väl tvärt om det ska vara! Annars bjuder man ju ut sig! Vill du det? Tror du att jag är sådan?

-          Nej, förlåt. Inte nu, men … Du har ju haft kommandot hela kvällen, så jag kanske skulle låta dig ta det initiativet… tänkte jag.

-          Förlåt min ringa person, men ring gärna. Här är numret. Men ta inget för givet! Man ger och tar.

-          Tar? Icke. Om det är någon som ger, så vore det väl jag!

-          Det är kanske lite tidigt att prata sex, men ge mig telefonnumret, du också, så får vi se hur det utvecklar sig. Om du blir min nya pojkvän eller inte.

-          Detta var oväntat rakt på sak. Vill du testa mig? Vadå ”får se”?

-          Om vi ska bli ett par! Vill du det?

-          Ja, jag tror det. Kanske, la han till för att inte helt förlora initiativet.

-           

Han glömmer aldrig den blick hon gav honom i detta ögonblick. Han blev alldeles knäsvag. Därefter närmade de sakta och med allvarsam min mot varandra. Det blev det en öm, varm kyss. Rodnande kinder. Och utbyte av telefonnummer. Sedan var hon borta. Han stod stilla en lång stund, men som av en händelse dök hans kompanjon upp och skjutsade honom hem. Med i bilen satt en annan flicka. Hon sa inget och såg ganska enkel ut i jämförelse med hans nya kvinna. Tyckte han. Men han brydde sig inte och lämnade bilen utan ett ord när han var hemma. Han hade blivit kär och sov dåligt natten som följde. Hur skulle han lägga upp telefonsamtalet? Han måste känna sig initiativkraftig och tänkte inte vänta längre än nödvändigt.

oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

”Maten är klar” skrek hon med sin imbecilla röst. ”Ta med pöjken”. Svensson lade ifrån sig tidningen som han satt och slöläste i. Han hämtade pöjken med en nick. Han tittade alltid upp när farsgubben var i närheten och förstod att det var matdags. Tillsammans, men utan att säga något, lunkade de in genom köksfarstun, in i köket, och slog sig ner vid matbordet. Pöjkens passion var att sitta och tälja trägubbar i det gamla utedasset som hade blivit en minimal snickarbod nu, sedan man fått kommunalt vatten och avlopp på Bråkö. Det var svårt att få honom att göra något annat, och nu orkade Svensson inte tjata mera. Chansen att kunna försörja sig på trägubbar försvann väl med Döderhultar’n, men när han sa det till pöjken berättade han att han hade gått med i trägubbetäljarföreningen. Då fick Svensson så han teg.

Pöjken, som nu var 28 år ville inget annat än tälja dessa evinnerliga gubbar och lokalföreningen höjde hans fåniga alster till skyarna vareviga jul när det skulle ställas till basar för välgörande ändamål. Vilket innebar att han täljde med ännu större frenesi för varje år som gick. På senare år hade han till och med börjat måla dem.

Svensson hade länge försökt göra folk utav honom, men han tycktes aldrig förstå någonting som hade med sjön att göra. Pöjken följde aldrig mer med ut på fiske, sedan kylvattenintaget till motorn hade spruckit en vinter för länge sedan, och han hade varit tvungen att ösa båten var femte minut.  Det borde han väl ha tålt utan att bli sur för all framtid! Med en pojke på 28 år hade han räknat med att ha ett bra och mycket lönsamt kompanjonskap med honom, men icke. Ett gott kamratskap hade och legat i korten, tyckte han. Han hade satsat på det.

Svensson hade mörka tankar. Tänk om han hade fått syrran hennes, i stället för den där Blom som ganska snart tog livet av henne. Vilka härliga ungar han då skulle ha haft! Nu hade han en halvimbecill fru och en nästan lika dum son. Det måste hända något snart, tänkte han. ”Annars blir jag galen!” Att skilja sig var ingen framkomlig väg. Religionen hade ett så starkt grepp om bygden, att han genast skulle falla i onåd hos alla grannar, och hur skulle det bli då?  Med fisket.

oooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Blom hade bekymmer. Han satt allt ofta försjunken i tankar om hur livet skulle ha utvecklat sig om han haft lite normal tur. Sedan några veckor bodde han lite halvreguljärt i sin sommarstuga och kände grannskapets blickar mot sig. Efter att en granne haft eldsvåda i sin lägenhet, och gjort hans egen i stort behov av renovering hade han fått försäkringsbolaget att i någon mån vinterrusta hans sommarstuga så han kunde bo i den medan lägenheterna renoverades. Han hade tagit med sig fotot av sin fru som dog i samband med deras dotters nedkomst. Han satt numera ofta och tittade på det. Både han själv och släkten anklagade honom fortfarande för att han inte närvarade vid hennes sista tid i livet. Ingen sa något men han kände det i blickarna. Eller var det bara inbillning? Men han kunde inte. Hade inte tid. Han var på tjänsteresa och höll på att bygga upp sin byggnadsfirma. Han undrade ständigt om han hade gjort rätt eller inte. Det var ett evigt ältande, och han fick anstränga sig för att inte pådyvla omgivningen sina ständigt dystra tankar.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Lyckan log mot honom som aldrig förr. Han mindes den här laddade situationen vid hennes port och där han hela tiden undrade hur långt hon egentligen var beredd att gå. Signalerna var lite svårtolkade. Ville hon testa honom? Onykter var han, men hade inte tackat nej…om.

De stämde träff vid ett café och nu var hon mycket rarare. Hon berättade att hon emellanåt jobbade på caféet och att han inte behövde bekymra sig för notan. Det skulle inte bli någon eftersom hon väldigt resolut tagit sig an kallskänkans uppgifter sedan hon plötsligt blivit sjuk. Hon klarade av att dessutom vara servitris samtidigt. Det var många gäster den kvällen så hon fick jobba hårt och möttes av många gillande blickar.

Blom berättade om hur han byggt upp sin firma med två tomma händer sedan han kommit över en gammal lastbil, och banken gett honom lån till olika maskiner. Förtroendet stärkte honom successivt och han brann för sina olika uppdrag som snabbt blev mera omfattande. Han gladdes också åt att han kände att hans gamla vän skulle platsa som kompanjon. De umgicks nästan jämt och hade en lönsam och spännande framtid. Flickan lyssnade intresserat.

Det var två handlingskraftiga personer som förlovade sig efter bara tre veckors bekantskap. Föräldrars invändningar hade ingen inverkan och sju veckor senare var de gifta. De var lite gammaldags till sättet och trivdes med det. Någon smekmånad hann de inte med. Det skulle de ta när tillvaron hade satt sig. Det var de båda överens om. Blom jobbade intensivt för att hålla vad firman lovat. Kvalitet, tider och ekonomi.

Hon servade honom hemma som den goda hustru hon var. Det gick bra och snart började hennes mage puta. De gladde sig mycket åt detta och Blom låg i som aldrig förr för att expandera firman på ett väl avvägt sätt. Han var väldigt glad åt sin unga fru som skapade förutsättningar för honom att verkligen skilja det väsentliga från bisaker. Hon var ett mycket gott bollplank.

Hans kompanjon hade samma inställning men letade ständigt flickor, så någon övertid för hans del på lördagskvällar var det inte tal om. Det var då det var tid över för räkenskaperna. Blom blev alltmera den affärsmässige medan kompanjonen skötte det konkreta på byggarbetsplatserna. Båda trivdes med livet och allt såg mycket bra ut. Allt medan magen växte.