November – månad av bly och dimma, år av is

och jag fryser så i detta grå

brinner nätterna igenom

med lågor av köld

Ja, döden är en frusen eld

Bara så kan den kännas

bara så i sin yttersta ofrånkomlighet

Och bara så kan den kännas igen

av någon som bär den med sig i livet

iskall, svettig under den brännande bördan –

       som vore jag ett stycke jord

       krälande av liv –

Som vore jag ett stycke liv krälande i jord

utan skillnader, som vore jag en monotoni

lika laddad som Ravels "Bolero"

Som funnes jag som om jag finns –

Och ur ett minne från på vägen ut

måste jag fråga: ska det sista jag minns

vara något som aldrig fanns?

Är det så, vet du det

du som heller aldrig var

men är fast inte här

Du som har ett namn så nära hjärtat

som själv är hjärta

en bultande kropp av lust i en hud

så mycket närmare livet än

verkligheten själv

Som pumpar liv

genom gnistrande blå vener

ända hit ut till de yttersta markerna

av min nedbrunna kropp

den förfrusna askan av

njutning och smärta –

Detta allt som steg åt sidan

bara för att släppa fram en smula död

Sedan fortsätta som förut – "som förut"

med den bredvid sig

Den – spelar den, Ravels "Bolero"

den frusna glöden

medan de sista myrorna

lämnar min spruckna hud

Erosionen! Jorden jag är rämnar

krälar i, torkar och jag frågar

– ja, jag frågar men vill inte veta

Men vara och nära

nära och ändå bortom, som här

så ingenting, ingenstans –

och du inte heller ingenting, ingenstans

inte heller mask

Erektionen! Ja kött, kött och frukt

och hud och kropp. Åh kropp

kittlande lust bakom det som inget vet –

Ja, ja. Åtrån är alltid ett avstånd

Sedan eld, eld och slocknad aska och köld

Är det så här den ser ut

är det den sista längtan

det sista ögonblicket av hunger, törst, ånger

den sista beröringen

som gav livet liv när frosten bet om strupen

i den förlorade sommarens brantaste dag

Smärtan ja, smärtan och lusten

– dessa två, detta ett

detta allt!

       I drömmen har jag trängt in

       för att bli känd av dig –

och där inne tar sig lågorna

temperaturen faller

jag måste hinna

bränna dig fast i min hud

innan jag fryser till aska, smälta dig

in i min kropp innan jag går

Mitt liv – tänk, de starka dagarna

då jag kunde försätta berg

gå genom murar

Då kunde jag gå till dig

med drömmen om livet som en enhet

av dröm och liv

Se mig sådan

se mig där

Se mig –

       Folk dör

       men så dör en människa –

________________________________

De kursiva raderna är från

Göran Tunströms "Sandro Botticellis dikter" (1976)