Tryggheten i att kunna sträcka ut min hand i mörkret
och veta att du är där.
Jag viskar till det mörker som omsluter dig
Jag älskar dig.
Av mina viskningar vävde jag oss en tröja
de fina trådarnas värme omslöt oss,
och i din närhet var jag trygg.
Men tröjan sprack i sömmarna
kylan, mörkret och Din Evighet sipprade in
och du berättade om den plats jag inte kunde nå.
Din verklighets iskalla kyla stal mina illusioner
en realitet så ofrånkomligt brutal
likt köttsår, brutna ben, upprivna rötter
förtärda drömmar.

Hur vågar du med din tunga
din underbara tunga, uttala ordet utopi?
En travesti, en tragedi en isande käftsmäll
är hur jag titulerar ditt paradis.
Ditt eden där inte jag är välkommen
ty din pärleport är inte stor nog för oss båda
och din gud är inte vidsynt nog
att se det vackra hos en hädare.

Men sen så ler du, och ser på mig
och evigheten tycks så avlägsen
då jag fortfarande kan röra,
vid din skuldra med mina fingertoppar.
Så tänd glädjefullt mitt likbål
ty jag kan reinkarneras till en albatross,
och flyga upp till den himmel du dyrkar.
Där kan vi tala om alla händer vi rört
alla tårar vi fällt, och hur det var att dö.
Låt mig ta vår kärlek under mina vingar
och kraschlanda den i evigheten.