I krig behöver inte bevisningen hålla samma nivå som i fred. Beslutade handlingar av denna art kunde ju slå fel, och det var misstag som man kallt räknade med. Det kunde inte hjälpas att det blev fel ibland. Totalt sett, skulle verksamheten gagna nationen, inte minst i antalet räddade liv, om man agerade på dessa grunder. Om en eller annan beskyllning eller information varit falsk, missförstådd eller så, och lett till felaktiga beslut, det vill säga att oskyldiga ibland dödades, det förträngde man. Sådana risker måste man bortse ifrån. Krig är alltid fasansfulla. Alltid.

Den före detta piloten funderade över sin uppdiktade bakgrund, medan han till fots närmade sig orten, där läraren verkade. Måtte ingen vilja syna hans ryggsäck. Det vore ödesdigert. En ljuddämpad pistol skulle skydda honom mot denna risk. Ganska patetiskt, men det kunde betyda att han åtminstone klarade livhanken temporärt, i några tänkta situationer. Han skulle kunna säga att han hade räddat sig med fallskärm efter att flygplanet skjutits ner. Visserligen kom han från fel plats med tanke på var de nu aktuella striderna stod, men det är lätt att tappa orienteringen och komma ur kurs om man blir förföljd av fientligt jaktflyg. Och flygplan går fort. Så hette det att han fått hjälp av någon bonde att få civila kläder för att kunna ansluta sig till motståndsrörelsen. Vem det var behövde han inte säga sig veta.

I hans primära agenda ingick att försöka säkerställa bevisföringen mot läraren och, om detta inte gick, ta reda på vem det annars kunde vara som, mer eller mindre oavsiktligt – man vet ju aldrig – avslöjade de planerade sabotagen. Och oskadliggöra denna Någon Annan i stället. För att göra detta behövde han bekanta sig med läraren. Senare. Han sökte först upp ledaren för rörelsen, utväxlade koder och visade allt han hade med sig. På så sätt undanröjdes alla tvivel om han var en femtekolonnare. Han fick delta i de planeringsmöten som hölls. Dessa hölls naturligtvis på olika platser och i största hemlighet. I regel var läraren med, men det var ingen hemlighet att olika män ansågs olika lämpliga för de mest centrala mötena. Att misstänksamhet var ett stort problem, var klart för alla, så att inte alla fick all information, var något som accepterades.

Piloten var alltid med. Ibland på tu man hand med ledaren. Han märkte genast hur obehagligt ledaren tyckte det var att avrätta läraren. Piloten fick samma känsla. Det var fruktansvärt obehagligt för honom att detaljplanera mordet på denne sympatiske gamle man. Han hade fått utrustning så att mordet kunde utföras på lite olika sätt. Så han hade ganska fria händer i detaljerna. Parallellt med att fundera ut det lämpligaste tillvägagångssättet, sökte han efter ytterligare bevis. Det vill säga om någon annan kunde tänkas ha talat bredvid mun. I stället. Kanske var det så att ockupationsmakten själv hade mikrofoner eller annat, som gjorde att det inte behövdes något spioneri för att avslöja sabotagen. Han kom ingen vart.

Efter en tid frågade ledaren, tillkämpat karskt, och rakt på sak, hur mordet skulle gå till. Piloten hajade till och sa: Detta är orätt. Vi bara gissar. Han kan vara totalt oskyldig och lika patriotisk som du och jag. Ledaren vände sig bort och var tyst. Så sa han lågmält och med tårar i ögonen. Det är krig. Vi har inget val. Jag har redogjort för läget och vi har fått våra order. Och du vet ju situationen. Många som fått dina bomber på sig var väl också oskyldiga?

Det blev tyst en lång stund. Har du någon sprit? Jag måste ha en rejäl fylla efteråt. Detta är förfärligt. Jag har dödat och lemlästat 1000-tals, och många har inte haft ett dugg med kriget att göra. Bara råkat bo där jag skulle fälla bomber. Men jag har varken sett dem eller pratat med dem. Och om det råkar vara någon av mina vänner från när jag var barn så har jag sett det som olycksfall i arbetet, och bara skakat av mig. Nu försöker jag trösta mig med att det är en gammal man, som fått leva länge och knappast kan ha mer än något decennium kvar ändå. Men det hjälper inte alls. Detta är fruktansvärt!
Kan ingen människa stoppa detta vansinniga krig???
      -     Jo, sa ledaren tyst. Sprit kan jag ordna.

-          Ok.

-          Hur gör du?

-          Häromdagen bjöd jag honom (läraren) på lite te som jag hade tagit med till biblioteket och vi började prata om privata intressen från förr. Det visade sig då att han som latinlärare specialiserat sig på latinska ingjutna texter på kyrkklockor, och att han tittat på mängder av kyrkklockor världen över, men att han ännu inte gjort det här. Han visade en hel del böcker han skrivit om saken. Han hade tänkt doktorera i detta ämne, men så kom en massa annat emellan, och det blev ett vanligt fritidsintresse. Lustigt att man aldrig ger sig tid för saken här hemma! Sa han. Och snart kunde det vara för sent, för kyrkan är ju så skadad att klockan inte längre kan ringas. Kanske faller den ner och förstörs snart. Då fick jag en fasansfull idé. Jag skulle "hjälpa" honom att läsa av den. Fotografera. Man kan ju komma rätt högt i tornet, fast inte ända upp till klockan längre. Sista biten finns ju en stege som verkar stå ganska stabilt. Om han och jag prövar, och försöker lösa detta, så borde jag hitta ett ställe med tillräcklig fallhöjd och knuffa ner honom. Så berättade jag om min (ena) idé och om den behändiga kameran. Han sken som solen! Verkade inte ana det minsta av vad som väntade honom!

-          Och sedan?

- Vi pratade om detaljer, ungefär så här:

-          Men vågar vi gå upp dit som det ser ut nu, sa han.
-          Vi lever i farliga tider och får väl hjälpas åt. Vore bra om du kommer efter mig som handräckning.
-          Visst! Klättra på dessa stegar uppe i tornet kan jag fortfarande. Även om det naturligtvis kan vara svårare nu. Handen värker fortfarande svårt…

De båda männen satt nu tysta en lång stund och begrundade det otäcka och försåtliga som låg i korten. De tänkte både på risken för att de stod inför ett stort misstag. Så tog ledaren till orda igen:

-          Men tänk om konstruktionerna ni klättrar på rasar, då stryker du ju med själv, sa ledaren!
-         Du, det vore en befrielse i så fall, och se det då som bevis för att vi haft fel. Jag bryr mig inte.
-         Men får du verkligen med dig honom upp då?

-         Jag får försöka. Det verkar så. Lyckas inte detta får jag väl hitta på något annat. Tanken  är att komma så nära klockan att jag kan fotografera den, och sedan när jag räcker honom kameran, då tar jag tag i kragen och trycker honom över räcket, eller vad som finns kvar av det.

-     Får man säga lycka till? sa ledaren.

-          Nej, helst inte. Nu ska jag läsa lite om det han skrivit om saken så jag verkar seriöst intresserad, och inte drar på mig några misstankar. Han är ju inte dum han heller, och kanske anar alltihop och vill testa mig. Så vill jag att lite anteckningar och annat ska vittna om att det var just klocktexten det gällde och inte en avrättning. Fienden kan ju intressera sig för våra till synes ganska oskyldiga förehavanden.