Mars 2010
"Bajspojken Bruno."
"Är inte det lite väl barnsligt?"
"Kan det väl få vara?"
"Hmm!" fnös Stefan
"Bruno fiser sig in i äventyr, fiser till sig problem, Bruno intrigfisen, Bruno skiter tunt."
Stefan log motvilligt och lutade sig tillbaks i soffan med armarna ut mot sidorna. Hasses blå ögon flackade runt i lokalen. Stefan studerade honom.
"Ska du ha mer kaffe?" frågade Hasse. Rutan dirrade. Spårvagnen blev synlig utanför.
"Ja tack... socker."
Hasse krånglade sig upp ur fåtöljen medans Stefan satt kvar och kliade en brun, kort, lockig kalufs.

Några ögonblick senare var Hasse tillbaks.
"Var rejält sugen på en kaka till men man måste tänka på vikten." sa han, satte ner kopparna på bordet med ett litet skrammel och klappade sig på kulan.
"Ett inkonsekvent anfall av självdisciplin."
Hasse mumlade något ohörbart till svar, satte sig och sa mer tydligt,
"Jag tror inte vår generation vågar erkänna ens inför sig själva att de ännu är barnsliga."
Stefan glodde.
Ett par krånglade sig förbi och Stefan håvade in jackärmen och räddade den därmed från ett par stövelsulor.
"Det du kallar vår generation är den begränsade samling individer du är bekant med som fastnat i tonåren på grund av droger och fylle och som därmed inte har vett att skaffa sig ett moget förhållningssätt till livet."
Hasse stirrade överraskat och ohämmat.
"Vilken svada! Har du övat in det där eller står det här på väggen någonstans?" Hasse tittade sig runt.
Stefan flinade och tog en slurk av kaffet.
Hasse tog en slurk han med och fann sig mer tillrätta i fåtöljen.
Vid bordet bredvid satt en man i de sena 30-åren. Välartad, skallad, hornbågade glasögon, proper, manikyrerad.
"En hög med kreditkort" tänkte Hasse, "minimalistiskt hem i vitt, krom och svarta detaljer - eller var det danskarna som hade det så?"
Han kände motvillig beundran. Portfölj av läder. Hasses egen var en axelväska i tyg vars sömmar gått upp, lagad med snörstumpar. I den hade han en bok, några skrynkliga kvitton från Rimi, en penna och en snorserviett.
Snubben hade en Macbook.
"Hur fan klarar en del av att vara så ordentliga?" sa han.
"Va?"
"Inget."

"Man korsar en gräns..." började Stefan, "... skiter i skåpet och kan aldrig komma tillbaka till oskulden."
Det blev tyst en stund. Mer kaffe avnjöts.
"Men då dök Bajs Bruno upp..." sa Hasse," ... hötte med en fjärt mot alla strebrar, mot alla så kallade vuxna som inte erkänner barnet i sig." fortsatte han med yvig dramatik. "En stinkare för det löjliga, en räserbajs i den fåniga humorns namn..." Han lyfte blick och arm i en andaktig gest.
"Du gör det inte!" varnade Stefan.
Hasse tittade ner från sin fantasi och flinade.
"Jag hade en fin en på gång."
Stefan läppjade på kaffet.
"Jag bara säger det!"

Hasse vände och vred på koppen, vände och vred igen.
"Jag önskar jag var mer vuxen uppgiften att vara vuxen." sa han med litenhet som dåligt klädde den uppresta figuren och magen.
"Du kunde ju börja med att klippa dig, skaffa ett jobb och tona ner kiss och bajs skämten." sa Stefan inte utan ett visst medlidande.
Hasse borstade bort några smulor och torkade bort söl med servietten.
"Bruno reste sig ur bråten, ruskade på den muskulösa kroppen så murdamm och aska yrde. Bovarna bävade."
Stefan log och tittade in i lokalen. Så såg han på Hasse.
"Du kanske bara kunde tillåta dig att vara lite normal?"
"Mm.." log Hasse tillbaka.
"Böcker om ingenting, böcker om bajs."
"Äh, vi går va?"
Stefan slängde servietten på bordet, reste sig och krånglade på sig jackan.
"Ja vi går."