Oslo mars 2010.
Inne på det nyligen återöppnade Evita på Brugata hade man på svarta tavlan skrivit Kaffe så att det såg ut som Haffe. Haffe i lösvikt, rena Haffesorter, espressoHaffe.

Hasse hade frågat häromdagen om dom hade lagt ner? Hade det inte varit kul att driva längre eftersom det bara satt blattar där? Stefan hade sagt att det bara var ombyggnad och att dom säkert skulle byta ut inredningen och arrangera det så att araberna inte orkade stå där inne.

"Ja, det är ett jävla 'challaba challaba' där inne. Inte en jävel som har lust sticka in näsan där nu."
"Nä."
"Fan, när jag flyttade hit så satt det alla möjliga slags människor där. Så plötsligt var det bara stålullshuven. Jag slutade gå dit. Man kunde ju tro man hamnat utanför en Moskè eller nåt."
"Jo.."
De hade tysta fortsatt ner mot Grønlands torg. Bort till en Indisk restaurang dom gillade att äta på. Billigt, exotiskt, gott.
"Man tror ju inte man är rasist liksom."
"Det är man väl egentligen inte heller. Jag tycker alla ska ha lika rättigheter och allt det där."
Afrikaner i pyjamas, kvinnor i sjalar virade kors och tvärs på huvudet, narkomaner från Norge, Balkan, Mellanöstern, Oslobor av blandat slag och härkomst korsade och gick längs gator och trottoarer. Lemlästade ännu låsta cyklar hängde vid träd och ställ.
Sjöfåglar solade, vaggade och bråkade på isen vid Akerselva.

"Men det blir lite konstigt." hade Hasse sagt." Man borde ha en mer nyanserad och insiktsfull hållning i ämnet, känner jag så där instinktivt. Det är så lätt att halka in i fördomar, flyta med strömmen, köpa skvallret, ta till enkla slogans."
En tiggare hade sträckt fram en kopp och mumlat något. De hade klivit runt byltet och fortsatt. Stefans uppfattning om tiggare var att de borde skaffa sig ett jobb. Och ändå hände det att han gav. Fast då var det norska narkomaner.
"Dom där jävla rumänska tjyvarna som jobbar för någon liga vill jag inte ge."
Hasse menade som en invändning ibland att narkomaner inte var ett spår bättre. Dom stal som korpar. Det låg ju liksom i sakens natur.
Fast de var ju norrmän.
De hade tågat in på 'Punjab' och beställt varsin dagens. Currychicken med Nan-bröd.
"Vi gnäller men vi handlar hos, äter hos ochsåvidare när vi har möjligheten." hade Hasse sagt när de fått sin mat på bordet.
"Jo... men det är lite speciellt. Så fort det samlas mycket folk av en sort på ett ställe känner sig andra utanför."
De hade enats om att hade Bandidos eller Hells Angels suttit där eller vitt ariskt motstånd, hade dom heller inte gått dit. Om bara folk från det välbärgade Oslos västkant suttit där med Chihuauas eller vad dom nu kunde tänkas sitta där med, hade man heller inte gått dit.

Idag satt Hasse själv och drack sin latte. Han hade en bok med sig och åt en scones. Kaffet tillhörde det bästa i stan. Sconsen var sämre. Det var fräscht där inne. Nya pallar, barstolar och bord. Bilder hängande längs vägggarna. Samma konstnärinna som på det andra Evita.
Hasse undrade om det var någon som jobbade där som hade målat. Han läste inte boken utan bläddrade i ett modemagasin med nytänkande layout. Det var febril aktivitet i personalens domäner. Föreståndarinnan såg mest uppjagad ut. En byggjobbare snirklade omkring i bakgrunden. Säkert sista touchen som lades.

Besökarna bestod av mestadels skandinaviska kvinnor i skilda åldrar men det satt invandrare där också. Hasse studerade dem för att försöka utröna om det var något annorlunda med just dessa invandrare men kunde inte se något som pekade på det. Han tog en slurk. Krämig latte. Bäst så. Han petade på sconsen. Föreståndarinnan dundrade förbi och började banka på toadörren bak i lokalen.
"Nu må du öppna. Du har suttit alltför länge nu!" Bank, bank.
Hasse tänkte på alla narkomaner som höll till i Oslos centrala stråk och som använde toaletter, solarium och annat för att slippa stå ute och ta.

En välklädd medelålders man i kostym kom ut. Härkomst förmodligen Afrika någonstans. Hasse kände medlidande med Herrn. Han måste ha fått nypa av. Eller så var det världens bäst förklädda narkoman. Han kom släntrande rättandes på sin dress.
Föreståndarinnan kallade på sin personal för att visa något hon menat där bak.
Hasse avslutade fikat, drog på sig jackan och slängde väskan över skuldran.
När han gick ut tänkte han på vad en bekant skrivit till honom på Facebook. "We all live in a yellow submarine."
Och visst var det väl så, tänkte han och travade upp mot Storgata.