Samlas soldater,
sitt ned i ring,
låt mig sjunga den dystra historien,
vad som skett i vår bygd,
i gårdarna kring,
om modern som aldrig blir mor igen.
Om Sebastian - en sol -
ögon som ljus viol,
ren godhet och dygd.
Om pojken som aldrig blir stor igen.

Det var fuktigt den hösten
med hav utav dimma,
och Sebastian gick
som en vårsolsstrimma
med vårsolskinder och vårsolshänder
och vårsolsgloria - så sant, mina fränder.
Ja, jag minns det så väl,
som var det igår,
och det värmer min själ
att det minnet består,
hur han kom till min dörr att stolt visa upp
sina morgonskatter från strandkantskupp;
hur han samlade småsten och sjösten.

Småsten tar slut,
liksom pojkbarnsår.
Mor fick hjärtesår.
Säg att tiden går.

En ovanlig dag
gick han ut bland snår,
snart syns inte ett spår.
Tunga vingar slår.

De har slagit sedan dess.
De har tagit sedan dess.
De har tagit unga pojkliv av tristess.

Go'vänner ni ska tro
att vi stegat många mil,
gått med lykta runt i cirklar,
var timme mer febril.
Kvar fanns intet träd
vi inte cirklat runt.
Istäcket var för tunt,
och bakom säckarna med säd
gömdes ingen pojke än.
Och vi hade det på känn;
han var för bra för oss.
"Han var för klok, förstås"
viskar mor ur yllepläd.
Hon sitter upp helt stilla.
"Ack, har han gjort sig illa?
Han är så klok, men späd."

Alltmedan dagarna förflöt
och mannamodet tröt
tänkte alls ingen på
hur sorgset vinden tjöt.
Som den tagit vår Sebastian
och ångrade sig nu,
som den kände hur mors hjärta
slets isär och gick itu.
Som den närt det onda
som lever av liv,
fört hit det förtappade
med sjumilakliv.
Själv tänkte jag att
"Spelar ögat mig ett spratt,
eller ser jag i fjärran
en skymt utav natt?"

Natten nådde aldrig oss -
den teg i horisonten,
den skygga kameleonten,
hotande mastodonten.

Nej, den vek undan till sist,
men vi mindes plötsligt intensivt
allt vackert han gjort - så kreativt -
och vilket strålande helgon han blivt.

Inte var det så märkligt egentligen
att bara dagar senare
vi hörde en röst; fientlig, men
med underton av något lenare.
Inte konstigt är det heller
att vi ofta sett en yngling
som går bland hus och dräller.
Ett nyckfullt ödes rymling.
Vi vet hans namn,
vi känner honom väl.
Gör vi ett misstag
är han oss hack i häl,
och vi ser i hans ögon
att det onda var hans
när vi ber vid hans fötter
om ännu en chans.

Han älskar oss så för vår grymhet,
vårt hatiske helgon - var frälsad.
Han är all vår ondska i ömhet.
Sankte Sebastian, var hälsad!