Dikt från strandkanten i Ystad.

Jag sitter vid stranden och följer
bärnstensplockarna.

Likt en skallgångskedja, med våta
sandaler.

Plasket från en flyende and, får någon
att rycka till.

Alla stirrar ner i vattnet som om de
var besvikna.

Hemliga oskrivna gränser, i vattnet.
En inmutning på havsbotten.

Jag upptäcker att det finns en
aggression i rummet.

Innehar verkligen dessa letare ett
revirtänkande?

En stor man i vadarstövlar skriker,
– Håll dig väck härifrån.

Han har det största sökfältet ute i vattnet.
Han är störst.

En gammal kvinna längre bort har inga
vadarstövlar.

Hon vadar i strumpor och sandaler,
som om hon kom direkt från vedspisen.

Långt bort börjar någon hojta. Hans
plaskande får alla att stanna upp.

Från min höjd vid stranden, ser jag
deras antropomorfa tankar.

Några av bärnstensletarna börjar
förflytta sig mot fyndplatsen.

Människor som får sina revir beträdda
ger upp och följer rörelsen.

Några flyttar sig i motsatt riktning,
kanske har de väntat på ett läge.

Den slumpmässiga rörelsen är totalt
kontrollerad. Det finns ett schema.

En idé i människans genetiska
programmering, som säger – Ta den!

Eller är det ett extra dåligt utslag
av degenererad vanemässighet?

Den förhöjda aggressionen övergår
till hat och oigenkännlighet.

Vadarnas hat övergår till strid. En
strid där den store slår den lilla.

Alla har glömt att leta. Ingen
kommer att glömma den andre.

Kylan och mörkret undanröjer bevis.
Tyckte jag hörde ett skrik!

Nu vilar stranden till nästa storm.