Dikt om det gamla barnet.



Den gamle mannen ligger sovande bland kartonger och tidningar, kanske han är död.
Hans ärrade kinder stryks av en kall vind som ger aningar om en ankommande höst.



Brännvinsflaskan ligger tom brevid hans ådriga hand, orörlig som fiskar i en kyldisk.
Skulle min hand smeka hans kinder som ett barn. Hur har hans liv varit? Vad hade hänt.



Vad tänkte hans mamma då han föddes? Alla dessa kyssar och kramar han fick som liten.
Han som var bäst i skolan på gymnastik. Vem älskar honom nu? När fick han en kram sist?



Tanken på människans liv som ett öde i tiden. Som ett gömt vakum som ingen förstår.
Ett liv, totalt bortglömt av alla andra. Alla är gömda i sina egna liv utan någon insyn.



Endast den gamle själva, kommer ihåg då hans unga kropp lyste upp det inre i honom.
Sorgen att mista sina vänner, en efter en då man blir gammal, är en verklig tragedi.



Livets betingelser i djupet, kommer för alltid att se den gamle som ett lyckligt barn.
Där han ligger i smutsen, vill jag smeka honom på kinden, ser att han redan är död.



Bar Jesus