om jag tar i min hand

en sjungande penna

och låter den lättsamt

över mitt lidande ränna


då glömmer jag bort

den tunga klagande visa

som förmörkar min himmel

och vill lidandet prisa


mörka moln kan verkligen

solen skymma

tur att den sjungande pennan

hjälper mig att rymma




*********************




grundkaraktären är där;


kryddat med litet extra ilska


på den gamla frustrationen;


det är inte så konstigt numera


att man inte orkar tänka


på hur det kan bli


närmare slutet, för vardera