- Här behöver det spännas! sa de,
och började dra och töja i allt han sa, kände och var.
Uppsträckt till gränsen i alla avseenden föll han återigen in i ledet av viljor.
Han hade svårt att känna sina egna konturer och när han inte längre kunde skilja på själv och icke själv började han sakta bryta ner sitt inre.
Små saker.
En sak i taget.
Föll ifrån honom.

Hade det inte varit för värmen som plötsligt spred sig där hon rörde vid hans spända sinne, hade han fortsatt på sin raka väg mot intet.

Han blinkade hastigt några gånger, som för att vakna.
Sedan tog han ett kliv, bort från allt han visste, mot allt han nu kände att han ville, sträckte på sin återfunna, välbekanta kropp och mötte sedan hennes blick.

Han såg chocken i hennes uppspärrade ögon och höjda ögonbryn, och sa,
- Tro mig, ingen är mer förvånad än jag...