alltid dessa fallgropar
och ändå är det något sorgligt över det

jag saknar vår arena

som om dödens mantel aldrig
kan ersätta livets kropp

ej kronans verk som klövens märke

ändå begravs våra stunder bland våra vävda mönster
hur bär du ditt bälte

en stund av värk en stund av stångande minnen

medan wapitins egen kamp hörs
genom fasornas öppna fönster